Hissapodden handlar om prostitutionen i Helsingfors.
❞ De kändaste bordellerna hade ofta internationella namn, och inledningsvis slog de upp sina dörrar framför allt i Kronohagen och på Skatudden.
I december 1886 dimper ett brev ner hos poliskammaren i Helsingfors. Fyra fastighetsägare i staden ber att polisen omedelbart ska stänga ner de fem bordellerna på Skepparegatan och Rödbergsgatan. Brevskrivarna säger att bordellernas blotta existens är en skymf mot kvarterets kyska invånare och att deras nattsömn störs av verksamheten.
När Helsingfors blev Finlands huvudstad 1812 började staden växa – den fylldes av studerande, universitetslärare och tjänstemän. Småningom kom krögarna, sen kom bordellägarna och de prostituerade. Sexhandeln växte i takt med invånarantalet. Mot slutet av seklet definierades upp till var 100:e invånare som prostituerad, en siffra som går att jämföra med vilken samtida europeisk stad som helst. I absoluta tal handlade det om 400–500 registrerade prostituerade. Mörkertalet var stort.
Paris, Alhambra, Eldorado, Nizza och Philadelfia … De kändaste bordellerna hade ofta internationella namn, och inledningsvis slog de upp sina dörrar framför allt i Kronohagen och på Skatudden. Senare flyttade dessa ”flickställen”, ”sämre ställen” eller ”illa beryktade ställen” till framför allt Sandviken och Rödbergen. Stora Robertsgatan förvandlades till Helsingfors kändaste bordellgata, med hela sju bordeller på 1860-talet.
Bordellverksamheten drevs i helt vanliga höghuslägenheter eller delar av större trähus. I de exklusivare bordellernas röda salonger flödade vinet, likören och konjaken medan bordellvärdinnan, ofta en kvinna i åldern 30–50 år med bakgrund i arbetarklassen, tog plats bakom pianot och bjöd på en polka.
Gatuprostitutionen saknade den här sortens lyx, i stället nöjde man sig med hembränt öl och alkohol utvunnet ur polermedel – polityr. Nattetid, då restaurangerna stängt, förvandlades kvarteren mellan Mannerheimvägen och Fabiansgatan till en mötesplats för prostituerade och deras kunder. Köparna kände väl till gatorna, portgångarna och parkerna där de prostituerade höll till. På huvudgatan Norra Esplanaden ingicks ekonomiska överenskommelser mellan säljare och köpare i skydd av nattens mörker.
Samhällets bottenskrap
De prostituerade utgjorde inte någon homogen grupp. På gatorna rörde sig kvinnor och män från samhällets olika klasser, en del av dem hade inte ens fyllt 16 år.
För vissa var prostitutionen ett sätt att nå en högre levnadsstandard. Prostitution kunde ge höga inkomster och en förmögen livsstil. För andra bottnade prostitutionen i arbetslöshet och svag samhällelig ställning. Unga kvinnor som sökte lyckan i Helsingfors värvades till sexhandel av bordellinnehavare och andra prostituerade. En annan inkörsport var överklassmän som själva var ute efter sexköp.
Var man stämplad som prostituerad och saknade ett socialt skyddsnät var det inte lätt att hitta något annat arbete. De prostituerade betraktades på samma sätt oberoende av vad som drivit dem till sexhandel: de prostituerade klassades som samhällets verkliga bottenskrap.
Kundkretsen var även den mångfacetterad. Män som tillfälligt vistades i staden, ryska officerare, soldater och matroser var vanliga köpare.
Men också gifta män sökte sig till prostituerade. Trots att kyrkan såg det sexuella som en högst privat angelägenhet reserverad för äktenskapet mellan kvinna och man, var verkligheten ofta annorlunda – åtminstone för männen.
Masturbation definierades som en sjukdom som kunde leda till hudproblem och minnesförlust, och läkare ansåg i allmänhet att det var bättre att besöka prostituerade än att masturbera. Detta trots att risken för könssjukdom var överhängande. Sexköp fördömdes men tilläts existera som ett nödvändigt ont i samhället.
Besiktningsbyråer
Riskerna för Helsingfors prostituerade var många. Könssjukdomarna florerade och stigmat kring könssjukdomar var stort och kallades för en syndares lön. Syfilis var den farligaste sjukdomen, som i värsta fall ledde till en smärtsam och fysiskt motbjudande död. Också andra problem förekom såsom oönskade graviditeter, farliga aborter, våld, hemlöshet, alkoholism, lunginflammation och tuberkulos.
De lokala myndigheterna gjorde sitt för att bekämpa könssjukdomsepidemierna. De prostituerade tvingades regelbundet uppsöka stadens besiktningsbyrå, där deras hälsotillstånd bokfördes. En korrekt ifylld och dokumenterad så kallad besiktningsbok innebar grönt ljus för fortsatt prostitution. Om en könssjukdom upptäcktes fråntogs den prostituerade sina rättigheter och skickades vidare till Gumtäkts sjukhus för vård.
Tack vare besiktningarna kunde staden hålla koll på vem som prostituerade sig i staden, men systemet kritiserades redan under samtiden för att inte vara ett särskilt effektivt skydd mot spridningen av könssjukdomar, eftersom det endast omfattade den prostituerade men inte kunderna.
Många ansåg också att staten indirekt godkände verksamheten genom besiktningarna. Den här typen av kontroller pågick officiellt åren 1875–1908, men besiktningarna fortsatte längre än så – fram till 1943 tvingades kvinnor uppsöka besiktningsbyråer för syfiliskontroll.
Kvinnosaksrörelsen
Kvinnosaksrörelsen tog sig småningom an prostitutionsfrågan, men motståndet mot prostitutionen bottnade sällan i en oro för de prostituerade, utan man ville skydda den bildade, borgerliga kvinnan och familjeinstitutionen från mannens osedlighet. Snart nog engagerade prostitutionsdebatten också arbetarrörelsens kvinnoföreningar, som lyfte fram allmogekvinnorna som sexhandelns verkliga offer.
Nu uppmärksammades det faktum att det framför allt var arbetarkvinnorna som axlade sexhandelns tyngsta följder eller de dödliga könssjukdomarna, de utomäktenskapliga barnen och de skrala möjligheterna att få andra jobb.
Under storstrejken 1905 var ett av kvinnosaksrörelsens centrala mål att avskaffa systemet med besiktningarna och det lyckades åtminstone i teorin. Besiktningsansvaret övergick 1908 från polisen till socialmyndigheterna utan någon egentlig förändring i själva besiktningsverksamheten.
Ansvarsskiftet var ändå en principiell vinst eftersom staten till en följd av det inte längre kunde klandras för att inofficiellt godkänna prostitutionen.
En ny era
Mot slutet av 1800-talet stramades kontrollåtgärderna mot prostitutionen åt också på andra sätt än genom införandet av besiktningarna. Bordeller stängdes och flera hundra ägare dömdes till fängelse.
Den rådande strafflagen drabbade främst bordellägarna och var svår att i brist på bevis tillämpa direkt på de prostituerade. Det var ett problem som man ville råda bot på.
1883 infördes en lösdrivarförordning som gjorde att man lättare kom åt de prostituerade. Fängelser, arbetsanstalter och tvångsarbete blev snabbt vardag för en stor del av de kvinnor som regelbundet prostituerade sig.
I takt med hårdnande kontroll flyttades prostitutionen till allt större del ut på gatan. Att köpa sex blev en angelägenhet som skulle hållas hemlig. Kunderna lät allt oftare den prostituerade ta initiativ till köpet och började själva betraktas som offer. Stackars sate som blev förförd av den syndiga horan!
Allt fler prostituerade kom nu från arbetarklassen och sålde sannolikt sex som en följd av tvång snarare än ett medvetet val.
Också kundklientelet förändrades och skiftade från överklassmän till arbetare och lösdrivare.
Efter sekelskiftet sjönk antalet prostituerade i staden till under 400, men tredubblades åter under första världskriget.
Myndigheternas försök att minska prostitutionen i Helsingfors genom bestraffningar och kontroll lyckades inte. 1800-talets prostitutionskultur förföll i takt med att ståndssamhället uppluckrades och sedlighetsdebatten gjorde entré på samhällsarenan. Plötsligt låg prostitutionsfrågan på allas läppar. De som drabbades hårdast var de prostituerade. Från att ha haft överklasskunder och stadiga inkomster blev de lösdrivare och straffades med fängelse.
1936 infördes en ny lösdrivarlag som delvis tillämpades på prostituerade ända fram tills 1986. Straffen varierade från förpassning till hemorten till övervakning eller intagning på arbetsanstalt. Stigmat som förföljde prostituerade och avsaknaden av ett samhälleligt skyddsnät betydde ändå att många, trots reprimander, inte hade något annat val än att fortsätta sälja sin kropp i den dunkla Helsingforsnatten. Källor: Antti Häkkinen: Rahasta – vaan ei rakkaudesta. Prostituutio Helsingissä 1867–1939. Katja Tikka, Elina Maaniitty, Iisa Aaltonen: Punaisten lyhtyjen Helsinki: prostituutio pääkaupungin historiassa. Margaretha Järvinen: Prostitution i Helsingfors – en studie i kvinnokontroll.
Masturbation definierades som en sjukdom som kunde leda till hudproblem och minnesförlust, och läkare ansåg i allmänhet att det var bättre att besöka prostituerade än att masturbera.