Två europeiska författare belönas med Nobelpriset
Den polska författaren Olga Tokarczuk ingick i förhandsspekulationerna. Men valet av österrikaren Peter Handke var mera överraskande. Olga Tokarczuks texter är magiska, skriver HBL:s Pia Ingström medan Michel Ekman berömmer Svenska Akademien för att den vågade visa integritet i valet av Handke, som inte är okontroversiell på grund av sitt stöd för den serbiske krigsförbrytaren Slobodan Milosevic.
Olga Tokarczuks text är magisk, den doftar av mossa, svamp, åvatten och höstskog men också av blod. Hon har humor, hon är historiskt intresserad och framåtblickande, hon skriver om mycket stora saker och skenbart mycket små. Hon kan skriva essäistiskt, filosofiskt och ytterst konkret, skriver Pia Ingström om Nobelvinnaren hon hoppats på i åratal.
Alltsedan jag läste Olga Tokarczuks Daghus, natthus (på svenska 1998) och Gammeltida och andra tider (2005) har jag tjatat om att hon borde få Nobelpriset. Hon är magisk, hennes texter doftar av mossa, svamp, åvatten och höstskog men också av blod. Hon skriver om Europas sår och illa läkta ärr och de slarviga stygn som nationsgränserna tråcklat över alltsammans. Hon har humor, hon är historiskt intresserad och framåtblickande, hon skriver om mycket stora saker och skenbart mycket små. Hon kan skriva essäistiskt, filosofiskt och ytterst konkret.
Mina exemplar av hennes böcker är vanställda av otaliga hundöron som jag vikt för att markera uppslag med citerbara passager. En, i Styr din plog över de dödas ben, till det yttre närmast en thriller, handlar om hur det stora ryms i det allra minsta, alltet i ett grått hårstrå ”i vars atomer minnet av livets början bevaras, den kosmiska Katastrof som framfödde världen”.
Det här är Tokarczuks poetiska metod. I hennes bytragedier, vare sig det rör sig om ett styckat rådjur eller mordet på en judisk befolkning (som i Gammeltida och andra tider), ryms allt som är värt att begråta i hela världen.
Frågan är då varför man vill – och man vill verkligen – läsa hennes böcker. Texten förför sinnena så det olidliga blir olidligt skönt. Fantasin börjar med sådan kraft skapa ett landskap att det känns som en hemort, det skenbart partikulära förvandlas till det allmänmänskliga, den minsta gemensamma nämnaren fyller hela horisonten.
Den ”lilla hembygden”
Styr din plog över de dödas ben hör, liksom Daghus, natthus och i viss mån Gammeltida och andra tider till Tokarczuks ”engere Heimat”-böcker. Med sådan avser tyskarna (och polackerna som har en egen term för saken) litteratur som får sin effekt av en konkret gestaltning av en partikulär bygd, samtidigt som den tar sig friheter att tematiskt avhandla helt universella saker – till exempel Förintelsens katastrof i atomernas minne, i tomma skogsgläntor och bestyrsamma tystnader.
Med ”engere Heimat” avses alltså något helt annat än den lokaltrohet som termen ”bygdelitteratur” för tankarna till, och en helt annorlunda identitets- och lokalpolitik än ”nationallitteraturens”. I Tokarczuks bygd har staternas och språkens lika väl som mobiloperatörernas gränser alltid vandrat nyckfullt genom kök och trädgårdsland.
Ett centrum i hennes egnaste textuniversum är Nova Ruda i södra Polen.
”Trakten har en speciell historia: efter andra världskriget, när Polens gränser flyttades västerut, kördes de tyskar som bott där abrupt bort och hemlösa polacker från hela landet övertog deras hus och hem, ofta så snabbt att alla föregångarnas ägodelar fanns kvar. Denna absurda och tragiska upplevelse av att flytta in i andra människors liv är ett återkommande motiv i Tokarczuks berättelser”, sammanfattar Michel Ekman essensen i hennes ”lilla hembygd”, i sin recension av den stora romanen Jakobsböckerna. Rörelsen över gränser av alla slag – nationella gränser, genusgränser, artgränser – finns alltid med i det Tokarczuk skriver.
Jakobsböckerna (2015) är en mastodontisk historisk roman om frankismen, en judisk rörelse på 1700-talet – en bästsäljare i Polen men också orsaken till ett massivt nätbaserat drev mot författaren. ”I korthet: katoliker och ortodoxa kristna förföljer och mördar judar; judarna responderar genom att förfölja och mörda varandra. I sitt hemland har Tokarczuk häftigt attackerats av det sedvanliga bruna sällskapet. Många polacker anser det oförlåtligt att hon inte förtiger att pogromerna och livegenskapen varit en del av landets historia,” summerade Ekman i sin recension.
Den essäistiska och fragmentariska romanen Löparna (2007) blev Tokarczuks anglosaxiska genombrott när den utkom på engelska för två år sedan, och har belönats bland annat med Man Booker Internationalpriset.
Styr din plog över de dödas ben finns också snyggt filmatiserad av Agnieszka Holland 2017. Pokot heter filmen på polska, på engelska Spoor, som i luktspår av djur.
Feminist och vegetarian
När priset förkunnas slår jag numret till Tokarczuks svenska översättare Jan Henrik Swahn, som översatt hennes böcker i 20 år. Det är tack vare honom vi på svenska fått del av Tokarczuks författarskap med minsta möjliga fördröjning. Vi svajar båda lite av glädjechocken, och jag frågar vad han ser som det yppersta i hennes produktion.
”Den stora historiska romanen Jakobsböckerna är hennes tour de force, en enastående roman. Men allra bäst är hon kanske ändå i det lilla, i novellerna eller i de mosaikartat byggda romanerna Daghus, natthus och Löparna, där vi kastas mellan olika historier, olika identiteter, olika personer”, säger han.
Och vilken position i det konservativa katolska och allt mera öppet antisemitiska Polen har då en författare som skriver om djurens rättigheter och helgon som byter genus, som är feminist, ifrågasätter nationalismens lärosatser om renhet och tillhörighet, och oförtrutet påminner om judeförföljelserna, både de ”gammeltida” och de nyare?
”Hon är på sätt och vis persona non grata, en nagel i ögat på makten. När hon reser utomlands på turné får hon ingen hjälp, de polska ambassaderna låtsas inte om henne. Men hon är inte ensam, det är många som tycker som hon. Och hon är redan före Nobelpriset så stor utomlands att jag tror att det officiella Polen inte har något val, de får svälja detta och gratulera henne,” säger Swahn.