Avundsjuka utan gränser
Diva of Finland är en uppväxtoch vänskapsskildring med småstadsförtecken och vassa armbågar. Det är lätt att sympatisera med dess flickor, dessvärre håller den filmiska gestaltningen inte. DRAMA/KOMEDI
Diva of Finland
★★☆☆☆ Regi och manus: Maria Veijalainen. Foto: Joonas Pulkkanen. I rollerna: Suvi-Tuuli Teerinkoski, Linda Manelius, Jutta Myllykoski, Sonja Sippala. Det är alltid fräscht med nya ansikten framför kameran. Och i Maria Veijalainens Diva of Finland finns det gott om dessa, för övrigt även bakom kameran.
Färden här går till Pudasjärvi i norr, ett veritabelt Fucking Åmål där det gäller att inte tänka alltför högt och stort. Man ska veta sin plats, hålla sig i skinnet.
Det gäller också för Henna (nykomlingen Suvi-Tuuli Teerinkoski), den uppenbart begåvade abiturienten, som längtar bort. Knappast blir det bättre av att det på klassen plötsligt finns en ny tjej som stjäl all uppmärksamhet.
Det handlar om Silja (Linda Manelius) från Vanda (bara en sån sak), vars Youtubekanal har 5 000 följare.
Inte nog med det: när Henna i samband med en gräslig olycka får problem med synen – och gömmer sig bakom mörka solglasögon – går uppdraget som lucia till gissa vem.
Diva of Finland heter alltså filmen, detta med en hälsning till en av dessa tv-talangshower. Men även om musiken – det starkaste kortet i filmen – spelar en central roll är det inte fråga om någon lovsång till Idols.
Man får snarare lust att tala om en uppväxt- och vänskapsskildring med småstadsförtecken och vassa
armbågar. Avundsjukan känner inga gränser.
Visar långfingret
Lägg till den unga struliga kärleken och det hettar till på allvar, med den påföljden att Henna till slut känner sig manad att ta Siljas parti. En seger för den kvinnliga solidariteten, kanske det.
Det är lätt att sympatisera med Diva of Finland, sprängfylld av frustration och befolkad av unga kvinnor som inte drar sig för att sätta killarna, vid behov även karlslokarna med skolans rektor i spetsen, på pottan.
Och hur kul är det inte med en film som visar långfingret åt de sedvanliga femton minuterna i rampljuset, detta med en urkraft hämtad från norr, med en dialekt som då inte ber om ursäkt för sig.
Dessvärre håller den filmiska gestaltningen inte jämna steg med den tematiska offensiven.
Inte sällan står handlingen och stampar och många är de scener som rinner ut i sanden, samtidigt som vissa replikskiften känns krystade.
Lukas Moodysson kan med andra ord sova lugnt, liksom Miia Tervo som i Aurora, något av en storasyster till Diva of Finland, sopar banan med arga unga kvinnor från norr.