So long, Marianne
Även om Leonard Cohens musa Marianne Ihlen får berätta sin historia på norska, kretsar Nick Broomfields ljusa porträtt mest kring Leonard och hans besattheter. Dokumentären är också inside på ett störande sätt. DOKUMENTÄR Marianne & Leonard: Words of Love
★★★☆☆
Regi & manus: Nick Broomfield.
Jag råkade befinna mig i Los Angeles veckan då Donald Trump blev vald till USA:s president och Leonard Cohen dog. Det kändes som att leva under de yttersta tiderna, då allt som varit gott och fyllt av hopp förflyktigades.
I nekrologerna om Cohen stod det om Marianne Ihlen som han skrivit brev till på hennes dödsbädd då hon var 81 år – och som han nu, några månader senare, följde efter: ”Jag vet att jag är så nära bakom dig att om du sträcker ut handen så tror jag du räcks till min … Farväl, gamla vän. Oändlig kärlek, vi ses på andra sidan”.
Älska kvinnorna
Nick Broomfields dokumentär är den kärlekshistorien, främst riktad till dem som kan sin Leonard Cohen. Hur den unga kanadensiska poeten Leonard mötte sin norska musa Marianne på den grekiska ön Hydra år 1960 och sedan levde tillsammans i åtta år är bekant från sångerna So long, Marianne och Bird on a wire, som hon flera gånger i filmen upprepar handlar om deras förhållande. I den sistnämnda ber han om ursäkt om han har varit ovänlig och trolös: ”I swear by this song/ I will make it all upp to thee”.
I filmen får man se dem livslevande, i suddiga svartvita filmsnuttar och fotografier – det finns inte många, det var inte en tid då människor förevigade sig själva. De är unga och trubbiga och ser ganska vanliga ut – ljuvliga men inga stjärnor än. Då de möttes var ön ett bohemiskt konstnärsparadis där åsnor utgjorde transportmedlet på de små slingriga gatorna, man kunde leva billigt och droger och kärlek delades generöst. Marianne var en ensamstående mamma som bodde där med sin lilla son Axel och Leonard satt i solgasset och skrev sin första roman Beautiful losers, som blev en flopp då den kom ut 1966. De var ”nästan unga” då de möttes och ganska snart verkar Marianne ha ägnat sig åt det hon uppskattas för i den här dokumentären: att lyssna helhjärtat, ta hand om människor, tro på dem (”you held on to me like I was a crucifix”, sjunger Leonard).
Det gällde också när han började skriva sånger. Sångerskan Judy Collins hörde hans Suzanne, ursprungligen en dikt, och lockade upp honom på scen på precis samma sätt som i filmen A Star is Born – och resten är musikhistoria. Den gjorde slut på Mariannes och Leonards gemensamma. Leonard älskade kvinnor och då kan det bli svårt att älska en enda.
Vems film?
Broomfield verkar fascinerad av drogerna och de villiga kvinnorna under turnélivet och har grävt fram gamla musiker och grannar som gärna vill minnas sin egen ungdom. Han betonar också att han själv var Mariannes älskare som förvirrad tjugoåring på Hydra och hur hon såg honom, uppmuntrade honom att göra film, fotade honom. Vi får ett ljust porträtt av en vänlig kvinna men han verkar inte ha känt henne just alls. Det är ett lyckat grepp att vi får höra Marianne berätta sin historia på norska, men trots allt kretsar filmen kring Leonard och hans besattheter. Utan att riktigt gå på djupet, det blir inside på ett störande vis. Man kan bara önska att en regissör som Asif Kapadia hade tagit sig an materialet.
En stor brist är att vi inte får höra sångerna i sin helhet, utan enbart små utdrag. En annan är att barnen, de uppenbara förlorarna i de vuxnas bohemiska kärleksliv, kunde ha fått en större roll – vad hände till slut med stackars Axel som placerades på internatskolan Summerhill i England? Eftersom en musas främsta plikt är att vara tillgänglig kunde Marianne inte leva med sonen.
Leonard Cohen gick mot en renässans i slutet på sitt liv, då han efter att hans manager bestulit honom började turnera runt världen, och blev älskad av en allt större publik. Närvaron var oförglömlig, rösten mörk som sammet, mannen stiligare än någonsin.
Men Liv Strömqvist skriver i sitt seriealbum Den rödaste rosen slår ut om Kierkegaard som tyckte det var viktigare och mer meningsfullt att älska än att bli älskad. Enligt den standarden är Marianne den större av dem.