”Många av dem lyfte också upp kärleken”
De som överlevt Förintelsen försvinner, och med dem deras berättelser. Det ville fotografen Sanna Sjöswärd, med rötterna i Österbotten, förhindra. Nu är hon aktuell med utställningen Fading stories – pass them on.
Utställningen Fading stories – pass them on är resultatet av fotografen Sanna Sjöswärds möten med Förintelseöverlevande.
– Många har försonats med det som hände, för andra finns ingen försoning.
Det hela började när Sanna Sjöswärd träffade Förintelseöverlevanden Hédi Fried, i dag 95 år gammal, inför en fotografering 2015. Det var den första överlevande hon träffat ansikte mot ansikte och Frieds berättelse gick rakt in i hjärtat på henne.
”Det tog tre dagar och tre nätter innan vi var framme i Auschwitz”, berättade Fried för Sjöswärd. ”När vi kom ner på perrongen fördes män till höger och kvinnor till vänster. Jag hann inte ens krama om min far för de slog alla som rörde sig för långsamt”. Fried och henne syster överlevde både Auschwitz och Bergen-Belsen, men förlorade båda sina föräldrar.
– När jag ställde henne framför kameran hade hon alla de här erfarenheterna och all den här smärtan i sig. Det blev så äkta, så starkt. Det var en oerhört speciell känsla, säger Sjöswärd.
Mötet med Fried blev startskottet till utställningen Fading stories – pass them on som nu visas på Fotografiska i Stockholm. Hon har intervjuat och fotograferat 23 Förintelseöverlevande, alla mellan 83 och 95 år gamla. Vissa av dem hade aldrig berättat sin historia tidigare, inte ens för sina närmaste, och återupplevde smärtan medan de berättade. Andra hade lång erfarenhet av att berätta och skriva om vad de upplevt.
Intervjuerna och bilderna byggdes upp under långa och ofta svåra samtal. Ibland var det någon av de intervjuade som måste ta en paus, ibland var det Sjöswärd själv. Det viktiga för henne var att de överlevande skulle få skildra sina liv med egna, ärliga ord. Hon ville heller inte lyfta fram dem som offer för historiens våld, utan som överlevare och förebilder. Trots det de upplevt ansåg många att de haft ett bra liv.
– Många av dem lyfte också upp kärleken, inte bara hatet. Många har försonats med det som hände och förlåtit, för andra finns ingen försoning. Men de lyfte också upp andra erfarenheter i sina liv än traumat. De kanske fann kärlek hos någon, byggde upp en familj, fick barn som fick barn. För om vi fokuserar på bara hatet, vad får vi då? Mer hat.
Oro för nya högervindar
Hat fick hon uppleva i Almedalen i Visby i somras, då några av porträtten visades för publik för första gången. Nordiska motståndsrörelsen NMR försökte blockera ingången till utställningen till ropen ”Jävla historie-mytomaner”. Det ökande hatet från extremhögern är också något som överlevarna vittnat om.
– Jag upplever att de varit oroliga för de högervindar som blåser i dag. Det finns nynazister på våra gator och rasism och främlingshat har blivit mycket grövre på nätet i dag. Men det är inte bara judar som känner sig utsatta, utan också många andra minoriteter såsom romer och kurder.
Med utställningen vill Sjöswärd påkalla vårt ansvar att lyssna, både utåt och inåt: Vad är mitt ansvar som medmänniska i dag? Att under många års tid leva med överlevarnas berättelser under huden har påmint henne om vikten av civilkurage, att ställa sig upp och säga ifrån när man tycker att något är fel.
– Under många års tid var jag van att anpassa mig i grupper för att bli älskad, bekräftad och hörd. Men om de här människorna kan ställa sig upp och berätta, säga att det räcker nu, så kan vi det också.
Med eget bagage av utanförskap och rasism
Sjöswärd har alltid varit en berättare. När hon var liten bearbetade hon relationer och händelser genom att berätta berättelser för sina dockor. Och delvis är det hennes egen berättelse och upplevelse av utanförskap som gjort henne intresserad av andras. Hon är adopterad från Iran och fick tidigt uppleva rasism på skolgården på Lidingö i Stockholm.
– På skolgården var rasismen öppen. Både mina kamrater och deras föräldrar kunde kläcka ur sig fula ord och lärarna stod med armarna i kors. Också överlevarna berättar om liknande upplevelser, att det fanns grannar som visste men ingen gjorde något.
Utöver Iran har Sjöswärd också rötter i Finland. Hennes adoptivmamma kommer från Rejpelt utanför Vörå och Sjöswärd har tillbringat sina barndomssomrar i Österbotten.
– Lidingö har självklart varit mitt hem, men när jag kommer till Finland känns det ofta mer som ett hem. Jag har alltid känt mig välkommen där, trots att jag såg annorlunda ut även där var jag aldrig exkluderad. Finland blev en plats där jag kunde vara trygg i mig själv.
Snart ska Fading stories – pass them on bli en vandringsutställning. Sjöswärd hoppas att den vandrar ända till Finland. Det är heller inte omöjligt att hon någon gång i framtiden kommer att vilja göra ett fotoprojekt om Österbotten. I så fall kommer hon även då att skildra dem som är på väg att försvinna.
– Jag skulle vilja hitta och fånga upp det som var viktigt för mig i min barndom, inklusive de människor från min mammas föräldrars generation som fortfarande finns kvar i Rejpelt. Jag har en stor del av mitt hjärta där. Jag har inte alltid känt mig hemma här i Stockholm, men alltid i Finland.