På armlängds avstånd

Den nordiska välfärdsmodellen har vi hört talas om – men den nordiska mediemodellen?

En text om den nordiska mediemodellen är inte en rubrik man säljer lösnummer på. Eller kanske borde jag skriva ”digitala prenumerationer på”. En kria om den kan ändå behövas, vilket i sig är illustrativt för modellen i sig.

Låt mig börja med min vän Hans-Henrik Holm, professor emeritus vid Århus universitet. I 40 år har han haft som yrke att studera internationell politik och nästan lika länge har han kunnat förklara vad som sker genom lagbundenheter, mönster och beteenden som både kan kännas igen och förutses.

Men nu har någonting hänt. Eller för att låna en historia som han själv brukar berätta: när hans barnbarn, med nära familjeband till USA, oroade sig för vad som skulle hända om Donald Trump valdes till president anslog Holm sin mest förtroendeingivande ton och sade ”mitt barn, det kommer inte att hända”. Resten är historia.

Vad har det med den nordiska mediemodellen att göra? Jo, i en värld med militär snålblåst, nationalistisk egennytta och auktoritära, för att inte säga totalitära, ledare med fokus på sin egen maktmaximering, behövs sansade och oberoende medier mer än någonsin. Och det, mina vänner, är betecknande för den nordiska mediemodellen.

Modellen är inte ett erkänt begrepp. Men Holm anser att den behöver gå från väl bevarad hemlighet till en exportvara. Jag kan inte annat än hålla med.

Holm har också funderat på vad som utmärker modellen och listar några punkter:

– en stark public service-tradition med kulturella förpliktelser

– en stark privatsektor med konkurrerande medier

– ett starkt journalistiskt oberoende, också inom public service

Modellen kan säkert kompletteras men mixen av privat kontra allmännytta kombinerat med det journalistiska oberoendet är själva essensen.

– Den nordiska mediemodellen är unik på flera områden om man jämför med södra Europa och andra kontinenter. Traditionen är hundra år gammal och pluralismen, transparensen och det politiska armlängdsavståndet är värderingar som är väletablerade och som såväl branschen som befolkningen och beslutsfattarna respekterar, säger Holm.

Att det faktiskt fungerar i praktiken kan mätas på olika sätt. Reuters Digital News Report 2019 visar att de nordiska länderna är i en klass för sig när det gäller förtroende för medierna. Kring 60 procent av nordborna litar på att medierna rapporterar på ett oberoende sätt medan motsvarande siffror i Frankrike är 24 procent och USA 32 procent.

Norden är också den region i världen där kring 30 procent av människorna är villiga att betala för digitala nyheter. Siffrorna kan jämföras med snittet på 11 procent.

Men. Också den här mediemodellen utsätts för ett allt hårdare tryck. När det gäller de privata och kommersiella medierna, dit HBL hör, kämpar vi för vår överlevnad på grund av den disruption på marknaden som iscensatts av techjättar som Google och Facebook.

När det gäller public service förs över hela Norden en diskussion om dess utseende och omfattning. Med nya regeringar i Finland och Danmark kan DR och Yle sova lugnare en tid men i Sverige ifrågasätts nu public serviceuppdraget starkt på den politiska högerkanten.

Faktiskt så pass att Peter Wolodarski , chefredaktör för Dagens Nyheter och en av vår tids mest stridbara publicister, sett sig tvungen att gå ut och försvara public service. Han, som jobbar för ”fienden”, den kommersiella aktören Bonniers. Han har råd att vara generös, kan någon tycka, med Bonniers resurser i ryggen. Men det är nog inte bara därför han sticker ut hakan.

Han följer intensivt med vad som händer i världen, inte minst i hans släktland Polen som gick till val i söndags. Den utveckling på medieområdet som han sett där gör honom livrädd, vilket han skriver om i sin senaste krönika.

”Det är bara fyra år sedan. I studion satt Polens kulturminister och fick skarpa frågor från en känd tv-programledare. Ämnet? Den högernationalistiska regeringens idéer om att ta ett hårt grepp om landets public service-medier. Journalisternas självständighet stack i ögonen på makten.

När programledaren ställde kulturministern mot väggen, svarade han kortfattat: ”Det du håller på med är inte journalistik utan propaganda. Men det kommer snart att ta slut.”

Jag har inga skäl att betvivla Wolodarski när han liknar det som skett de senaste fyra åren i Polen vid en bokstavlig utrensningskampanj. Så när Wolodarski nu tittar på polsk public service-tv ser han en utveckling han är vettskrämd att ska sprida sig.

”Det som för inte så länge sedan liknade andra europeiska tv-kanaler är i dag en regelrätt propagandamaskin för de styrande högernationalisterna.”

Det är därför vi behöver få upp ögonen för de enskilda bitar som tillsammans utgör den nordiska mediemodellen. Den behöver utan tvekan uppdateras, och vi ska våga diskutera och ifrågasätta. Men ambitionen kan vi inte pruta på: mixen av privat och publikt i kombination med genomskinlighet, oberoende och det avgörande politiska armlängdsavståndet.

”Med andra ord: kring 60 procent av nordborna litar på att medierna rapporterar på ett oberoende sätt medan motsvarande siffror i Frankrike är 24 procent och USA 32 procent.”

LENA SKOGBERG

Biträdande ansvarig utgivare