När föreställningen slutar imitera
Kan åskådaren sluta tolka dans som en representation för något annat? Koreografen Joona Halonen utmanar publiken med ett verk som slutat imitera.
Hetken keltainen
Koreografi och regi: Joona Halonen. Rumsdesign: Salla Salin. Ljuddesign: Viljami Lehtonen. Kostymdesign: Minttu Vesala. Ljusdesign: Luca Sirviö. Dans: Arttu Palmio, Marika Peura, Guillermo Sarduy och Katri Soini. Zodiaks premiär på Stoa 8.10.
För två år sedan upplevde jag Joona Halonens verk Tight, uppfört på Cirko i Södervik, som ett av det spelårets absolut finaste och mest intrigerande verk på den inhemska dansscenen. Nu har Joona Halonen anlitat samma uttrycksfulla dansargarde, Arttu Palmio, Marika Peura, Guillermo Sarduy och Katri Soini, för sitt nya verk Hetken keltainen som visas på Stoa.
Utöver dansarna har de två verken även annat gemensamt. De uppvisas i ett stort öppet scenutrymme med högt i tak, åskådarna sitter uppradade vid flankerna och ser varandras reaktioner, mycket sker i öppet övningsaktigt ljus och helheten är renons på scenisk illusion i sedvanlig bemärkelse. Det finns en tydlig spel- och lekbaserad komposition i båda verken, men för övrigt öppnar sig nästan ingenting helt entydigt för åskådaren. I Hetken keltainen är ambivalensen och det surrealistiska intrycket snäppet mera framträdande än det var i Tight. Och kompositionen som helhet lösare strukturerad.
Ställer frågor
Uppsättningen och greppet i föreställningen är genomgående utforskande och experimenterande, tydligt sökande ny terräng och mera öppet frågeställande än manifesterande.
I Zodiaks programblad börjar verkpresentationen med frågan ”Kan ett konstverk sluta imitera?” och jag märker att jag som åskådare fastnar i den tanken och iakttar sådant som undflyr representation och mera bör ses som materialitet under hela föreställningens gång.
Det är ingen lätt uppgift om man som jag, och som många med mig, har ett primärt eller invant intresse för just det som kan avläsas som representativt och i de banorna tematiskt. Katri Soini i yvig peruk och med tajt svart ”surfkostym”, inleder föreställningen med ett långt solo som understryker den kroppsliga framställningen i sig. Redan i den tycks mycket vara skevt eller bakvänt och mera inåtriktat än fokuserat på rummet eller på situationen. En basal och avgränsad rörelse som en handviftning eller en fotvickning eskalerar i yvigare former och sträcker sig över scenen. Mot slutet tampas levande och livlöst på jämlika villkor när en stor vit pappskiva integreras i solot.
En efter en träder de andra tre in för varsitt soloparti. De har inte peruker utan åtsittande svarta mössor. Det aviga rörelsespråket som undviker representation går igen också i deras solon och i den avslutande gruppscenen. Det finns annan rekvisita som vävs in i skeendet, som en mikrofon som förstärker Arttu Palmios andning när han håller den i munnen.
Det experimentella, öppna och utforskande i Hetken keltainen tilltalar mig, men min egen avläsning resulterar denna gång inte nära på i en så stark upplevelse som den tidigare inför verket Tight.