Lindbergkonsert utan Lindberg
Strålkastarljuset riktades uteslutande på förebilderna under pianorecitalen som öppnade RSO:s Magnus Lindberg-festival.
PIANORECITAL / KONSERT
Seong-Jin Cho
RSo-festivalens öppningskonsert. Mozart, Schubert, Berg, Liszt. Musikhuset 11.10.
Tonsättaren Magnus Lindberg inledde i likhet med de allra flesta av sina kollegor sin musikerbana som utövare och utvecklade seriöst sina pianistiska färdigheter innan komponerandet tog överhanden. Kärleken till instrumentet bestod och i dag uppträder han alltjämt som pianist, men främst i egna verk.
Att RSO:s stora Lindbergfestival inleddes med en pianorecital var i sig en stilig och okonventionell lösning, men nog var det smått ironiskt att tonsättarfestivalens öppningskonsert ägde rum utan en ton av festföremålet. Kanske var kvällen tänkt som prologen före dramat? Eller var det helt enkelt omöjligt att man också skulle ha inkluderat en Lindbergavdelning med exempelvis Piano Jubilees?
Förklaringen är mera pragmatisk och hänger ihop med att koreanska pianisten Seong-Jin Cho, vinnare i Chopin-pianotävlingen 2015, råkar vara ute på Europaturné och i oktober spelar samma konsert i fem städer.
Därmed inte sagt att programmet inte hade många fina kvaliteter. Flera av styckena var centrerade kring H eller B och trådar skönjdes från Mozart till SchubertsWandererfantasi, som i sin tur inspirerade Liszt vid uppkomsten av stora h-mollsonaten.
Schuberts pianistiska texturer är inte alltid fullt så förfinade och i Wandererfantasin är uttrycket snarare stort och köttsligt, som en målning av Lucian Freud. Schubert kan skruva upp stämningen oändligt många varv och en likhet med Lindberg skönjs i den drivna virtuositeten, som den senare tagit till en ny nivå i sin egen produktion.
Chos tolkning av h-mollsonaten var i många avseenden hisnande, speciellt i de snabbaste och mest virtuosa passagerna. Måhända kom jag att sakna något av den intrigdrivna dramaturgin alldeles på slutet där de återkommande redan behandlade motiven kan tolkas som demoniska inviter i en kamp mellan gott och ont.
På samma sätt njöt jag mest av de snabba partierna och inte minst löpningarna i de båda Mozartstyckena: B-dursonaten K 281 byggdes upp stiligt med tydliga kontraster, medan d-mollfantasin K 397 speciellt i inledningen svävade på målet och blev lite för sentimental.
Fyrverkerierna uteblev i encoreavdelningen och i stället presenterade Cho tragiska nummer som Chopins b-mollsonat och andra satsen ur Mozarts F-dursonat K332.
Största behållning hade jag alla gånger av Alban Bergs sonat opus 1 och som Cho spelade innerligt vackert, med en förmåga att se, höra och urskilja både de melodibärande elementen och tonerna som svävar som tunna slöjor omkring dessa.