Operans första stora mästerverk
I samarbete med festivalen Vasa Baroque har Finländska barockorkestern satt upp Monteverdis Orfeo. Då operan nu gavs i huvudstaden hörde Jan Granberg dirigenten Andrew Lawrence-King leda en oerhört stilig och levande föreställning med nio utomordentliga solister. Man drog fullt hus.
OPERA Claudio Monteverdi: Orfeo.
Dir Andrew Lawrence-King, regi Johanna Freundlich. I rollerna Leif Aruhn-Solén, Kajsa Dahlbäck, Tuuli Lindeberg, Katariina Heikkilä, Essi Luttinen, Niall Chorell, Ian Honeyman, Jussi Lehtipuu och Sampsa Vanhala. FiBO i Riddarhuset 13.10.
Operan som konstform anses ha skapats 1597 av den så kallade Florentincameratan, som krävde att musiken följer texten in i minsta detalj. Som Göran Gademan säger i sin bok Operahistoria räddade Monteverdi tio år senare operan från denna tidiga barnsjukdom: långtråkigheten. Det skedde just i Monteverdis Orfeo som är genrens första stora mästerverk.
Berättelsen om Orfeus som tar sig till underjorden för att hämta sin avlidna trolovade Eurydike är full av situationer, där musiken gärna får ta överhanden, färgsätta handlingen och tolka emotionerna. Instrumenten indelas ofta så att flöjt och stråkar ger pastoral stämning och kornett, trombon och regal beskriver underjorden å det kusligaste. Riktigt exakt föreskriver partituret inte vilka instrument som gäller och med Finländska barockorkestern har Lawrence-King skapat en förtrollande variation i uttrycket.
De mest slående ögonblicken i handlingen är det plötsliga budet om Eurydikes död, Orfeus bevekande av Karon och Orfeus trotsande av ödet då han blickar tillbaka på Eurydike. Några gånger utnyttjar Monteverdi uttrycksintensiva dissonanser, vilket gav honom hederstiteln ”dissonansens fader”.
Happy end
Regissören Johanna Freundlich får hela solistgardet att spela energiskt, inspirerat och med mer än en droppe humor. Många har dessutom flera roller och tillsammans svarar de för körerna. Titelrollen sjöngs av Leif Aruhn-Solén som är en verklig specialist på barock. Hans tenor är bländande skön och hans tolkning av den lidande Orfeus är djupt sympatisk. Eurydikes roll är inte lika stor men Tuuli Lindeberg sjöng den och även La speranza (Hoppet) med utsökt musikalitet.
Kajsa Dahlbäck, festivalens konstnärliga ledare, inledde operan vackert som La Musica i prologen. Båda mezzosopranerna Katariina Heikkilä och Essi Luttinen sjöng sina olika roller stiligt. Så har vi herdarna, två höga och två låga röster. Tenoren Ian Honeyman har en läcker bärig stämma med färgstarka nyanser i utspel och text. Niall Chorell gav också fint uttryck för de olika situationerna i sina repliker och dessutom hade de två ett roligt samarbete tenorer emellan! De låga herrarna var den snyggt klingande barytonen Jussi Lehtipuu och basen Sampsa Vanhala, rätt typ som den brutala färjkarlen Karon som vägrar föra Orfeus till dödsriket.
Finländska barockorkestern satt med sina tidsenliga instrument delad i tre grupper: violiner och ibland flöjt till vänster, i mitten harpa, teorb, orgel och regal och till höger bleckinstrumenten. Musicerandet var på högsta nivå.
Ofta ville man ha happy end i barockoperor. Monteverdi och hans librettist Alessandro Striggio låter guden Apollon ta musikern Orfeus med sig till Parnassen. Andrew Lawrence-King valde att ändå antyda att Orfeus får sin Eurydike till slut.