Greta ’upprör’ inte vuxna, hon säger precis vad de vill höra. Annars hade hon tystats för länge sedan. Det är ett faktum att det liberala samhället ännu under det förra decenniet lätt avfärdat Thunberg-fenomenet som en opportunistisk domedagskult.

Nicolas von Kraemer

En medial offensiv av Greta Thunberg-retorik pågår just nu. Samtidigt avfärdas all kritik som reaktionärt gubbsnack – ett avfärdande som givetvis utgår från precis samma logik man kritiserar: personliga påhopp och tillskrivna könsattribut. Är det verkligen så att det (igen) handlar om rättfärdighet mot elakhet eller finns här något annat? Kanske en hyperideologiserad kontext som få politiker eller journalister alls är intresserade av att få syn på?

I den västerländska kulturen ses barn som oskyldiga varelser som säger sanningen och inte får kritiseras, vilket är hela orsaken till att de åberopas. Konservativa har svängt med ”tänk på barnen”-parollen hur länge som helst. Men det finns ingen styggelse i att kritisera det kultbeteende som omger Greta Thunberg och som inte har något med henne att göra utan med vuxna. Hon har bjudits in i värmen för att hon sagt något samhällseliten gillar. Orsaken till att vi ens känner till henne är för att mäktiga vuxna bestämt så. De som inte begriper detta påvisar bara sin extremt naiva förståelse för hur världen fungerar.

Naturhistoriska museets direktör försvarade nyligen skolstrejken med att den bevisar hur väl vårt utbildningssystem fungerar. Och visst har han rätt. Vad vi ser är just ett resultat av samhällsfostran, ett ständigt repeterande av påståendet att planeten brinner upp om ni inte gör något. Nu bär kampanjen frukt. Journalisters, föräldrars och politikers lovsånger om att ”de unga protesterar” är det ultimata beviset för hur icke-revolutionär rörelsen är. Om ens uppror stöds av storbolag, kungligheter, påven, politiker och massiva institutioner handlar det inte om ett uppror, utan om systemradikalism. Greta ”upprör” inte vuxna, hon säger precis vad de vill höra. Annars hade hon tystats för länge sedan.

Det är ett faktum att det liberala samhället ännu under det förra decenniet lätt avfärdat Thunberg-fenomenet som en opportunistisk domedagskult. Men i dag suktar vi efter ledare och helgon. Den amerikanska sydstatstokstollens plakat vid vägrenen cirka 2004 utgör 2019 grunden för grön policy. Det är bedrövligt att politiker, journalister och andra till synes kritiskt lagda personer inte längre vill eller kan se igenom vår tids hype och hysteri. För det sista vi behöver i dag är en febrig rörelse som kräver total makt.

Thunbergs tal inför FN visar hur gärna vi vill svälja den alarmistiska retoriken. Hennes skräckslagna uppenbarelse och verklighetsfrånvända siande om ond bråd död borde ha fått varningsklockorna att ringa. Men den omedelbara responsen på denna uppenbara ångest var rungande applåder, allt medan kritiker avfärdas som sexister och rasister som hatar planeten.

De som tror sig stå på vetenskapens sida kunde i stället lyssna på meteorologiska världsorganisationens generalsekreterare Petteri Taalas som nyligen konstaterade hur överdriven klimatalarmismen är samt hur rörelsen blivit religiös och extremistisk. Värst av allt är att den försöker utöva påtryckning på forskare.

Det står klart att den klimathysteri som piskas upp för tillfället med Thunberg som galjonsfigur inte har mycket med klimatets historiska, nuvarande eller framtida karaktär att göra. Den har att göra med kulturellt meningssökande och mental hälsa – det handlar om nationalstaten och globaliseringen, om Kinas roll och en kamp om resurser. Det handlar om en ny ideologi som föds ur ruinerna av 1900-talets stora projekt.

”Hennes skräckslagna uppenbarelse och verklighetsfrånvända siande om ond bråd död borde ha fått varningsklockorna att ringa.”

NICOLAS VON KRAEMER

Historiker