Krigsänkebarn finner stöd hos varandra
Den tämligen nya föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn verkar längs hela den svenskspråkiga kusten och har över 300 medlemmar, men inte en enda av dem bor i Vanda. Det förvånar ordförande Caj Grundström och grundaren Ulla Nordström, eftersom 60 procent av namnen på hjältegravarna i Helsinge är svenskspråkiga.
De växte upp utan pappa, under de fattiga åren strax efter krigen. Att prata om den stupade fadern var tabu i många familjer. Först på gamla dagar har krigsänkornas barn gått samman, bildat en förening och äntligen, tillsammans med andra faderslösa, vågat tala om sin barndoms stora sorg.
Både Caj Grundström, 75, och Ulla Nordström, 79, bär på en liten rund brosch på skjortan – det är statens märke för krigsvärnlösa, som de tilldelades 2013 av president Sauli Niinistö.
– Det var en viktig gest, det bevisade äntligen att vi fanns, att staten noterade att det existerade en hel generation sedan länge vuxna barn som hade vuxit upp utan en egen far, säger Ulla Nordström.
Hon är en av de grundande medlemmarna i föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn, som de hellre kallar sig än krigsvärnlösa, som är den officiella översättningen av finskans sotaorpo.
– Föreningen fick sin början efter en skrivarkurs som Lärkkulla hade planerat för just krigsänkebarn, men kursen blev aldrig av, för få hade anmält sig. Men jag kände en handfull andra krigsänkebarn och till sist fick vi ihop femton personer som ville träffas och minnas tillbaka. Då insåg vi alla att vi hade ett stort behov av att få träffa andra i samma situation och prata om barndomen och uppväxten med bara en förälder, berättar Nordström.
De allra flesta av dem hade under sin uppväxt och hela sitt vuxna liv upplevt att de inte fick prata högt om den stupade fadern, det var tabu både hemma och i samhället att nämna papporna och männen som offrade sitt liv för landet. Men 2005 var tiden mogen och föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn kunde grundas, med Ulla Nordström som dess första ordförande.
– Hemma skulle jag nog ha fått prata om pappa, men jag ville inte, eftersom mamma alltid började gråta då och det ville jag undvika. Det värsta med att växa upp utan en far var otryggheten, jag hade ju bara mamma – vad skulle hända mig och mina två bröder om också mamma dog? Det var en ständigt närvarande tanke, berättar hon.
Caj Grundström upplevde inte riktigt samma otrygghet, hans mamma gifte om sig när han var i 7-årsåldern, så han fick en styvfar och senare även halvsystrar. Han fick ha foton på pappa framme i barndomshemmet och varje jul och fars dag besökte familjen den stupade pappans grav på begravningsplatsen.
– Mamma berättade aldrig för mig hur och var min pappa stupade, det fick jag höra av styvfar. Han var nog aldrig som en pappa för mig, men nog alltid hygglig, mera som en vuxen kompis. Andra barn hade sämre tur, det fanns styvfäder som inte behandlade krigsbarnen väl, säger Grundström.
Tre dagar lång sommarfest
I en liten grupp som består av människor med liknande bakgrund vågar man äntligen prata om det som varit tabu i hela livet, där känner vi oss trygga och kan lita på att det vi säger stannar i gruppen. Ulla Nordström Grundande medlem i föreningen Svenskfinlands krigsänkebarn
Att medlemmarna får umgås med andra krigsänkebarn har under föreningens hela 15-åriga existens varit en av dess viktigaste uppgifter, att sätta blommor på hjältegravarna under de stupades dag är en annan.
Medlemmarna kommer från alla håll i Svenskfinland och en del bor också utomlands, i Sverige, Norge, Danmark och flera andra länder. Man ordnar lokalträffar på sex olika orter varje vår, men för att också mera långväga medlemmar ska kunna delta satsar man stort på den årliga sommarträffen, som sträcker sig över tre dagar. Den ordnas vartannat år i Österbotten och vartannat år i södra Finland.
– Sommarträffen är årets höjdpunkt. I början hade vi bara en övernattning, men då åkte vi hem med känslan av att vi inte hann prata ordentligt med varandra, så numera pågår träffen över två nätter. Vi träffas på något hotell eller institut så att vi kan äta och mötas på samma ställe, förklarar Grundström.
Sommarträffen samlar över hundra deltagare och bjuder på ett
digert program med festtalare, psykologer, guidade rundturer och middagar med musikalisk underhållning, men det viktigaste är samtalsgrupperna – alla deltagare delas in i mindre grupper där de under ledning av en utbildad samtalsledare får berätta om sin barndoms familj, om hur den såg ut när pappan stupade och vad man själv har för minnen och tankar från kriget.
– För många medlemmar är dessa samtalsgrupper det första stället där de har berättat sin historia. I en liten grupp som består av människor med liknande bakgrund vågar man äntligen prata om det som varit tabu i hela livet, där känner vi oss trygga och kan lita på att det vi säger stannar i gruppen, berättar Nordström som också själv fungerar som samtalsledare.
Krigsänkebarn är närmast anhöriga
Den andra hörnstenen i föreningens verksamhet är uppvaktningen på hjältegravarna på de stupades dag.
– Vi sätter ned blomsterbuketter på hjältegravar på 40 orter i Svenskfinland. Det är en stor utgift för föreningen att köpa blommor men vi upplever att det är viktigt, det handlar ju om våra pappor. Dessutom har vi lyckats få bidrag av sponsorer, företag och fonder i Svenskfinland så att vi klarar av det ekonomiskt, säger Grundström.
Ceremonierna vid hjältegravarna ser lite olika ut på olika orter, på vissa ställen är det församlingen eller krigsinvaliderna som står för arrangemangen, på andra orter är det staden eller kommunen. För krigsänkebarnen är det stor skillnad vem, då de på flera orter måste ställa sig sist i kön vid blomsternedläggningen, efter stadens, kyrkans och krigsinvalidernas representanter.
– Dagens unga präster känner inte alltid till att det finns krigsänkebarn, de kan inte vår historia. När jag en vår befann mig i mina forna hemtrakter i Gamlakarleby på de stupades dag deltog jag i blomsternedläggningen där. Jag stod som vanligt längst bak med mina blommor men då kom kyrkoherden Kankkonen och tog mig i armen och sa att jag ska gå först, jag är ju närmast anhörig. Det kändes mycket fint, minns Nordström.
Så väl bemötta blir krigsänkebarnen inte på alla orter.
– Vi har exempelvis inte varit nöjda med arrangemangen i Borgå. Där är det Borgå krigsinvalider som får sätta ned den enda buketten som står framme under den officiella uppvaktningen. Vi som är anhöriga kan sedan smyga fram med våra blommor efter själva ceremonin, säger Grundström.
Trots att intresset för Svenskfinlands krigsänkebarn är stort och föreningen får nya medlemmar hela tiden ökar inte medlemsantalet nämnvärt, då medelåldern är hög och det finns ett stort naturligt bortfall. Grundström och Nordström välkomnar alla barn till stupade soldater med i verksamheten, men speciellt hoppas man att Vandabor ska hitta föreningen.
– Över 60 procent av de stupade som är begravda intill Helsinge kyrka S:t Lars har ett svenskspråkigt namn. Var är alla deras barn? Vi har inte en enda medlem från Vanda, säger Ulla Nordström bekymrat.