Ett piller om dagen mot ensamhet

Nya botemedel krävs mot den snabbt växande globala epidemi som ensamheten utgör. Forskare jobbar nu på att ta fram en medicin mot känslan av social isolering. Är det saliggörande?

Vi blir allt fler, vi som ska leva och rymmas på den här planeten. Som en jäsande bulldeg växer befolkningsmängden – nu uppe i drygt 7,7 miljarder – och innan seklet är slut kommer vi sannolikt att vara några miljarder fler.

I dag kan vi råka på fler människor under ett enda tillfälle än en stenåldersmänniska träffade under hela sin livstid. Sociala medier erbjuder oss en möjlighet att kommunicera med hur många som helst i realtid, vi har tillgång till ofantligt mycket information, allt fler av oss bor i storstäder där det aldrig är tyst och i någon mening ligger världen öppen som ett ostron.

Ändå krymper livsrummet inuti så många. Den ofrivilliga ensamheten ökar.

Den andra sidan av myntet är ju att dagens teknologi ger oss tusen chanser att undvika mänsklig kontakt, både på fritiden och i arbetet. Vi kan beställa hem mat och varor på nätet, vi kan kommunicera med folk och företag via dator och mobil, vi kan jobba hemma på distans, vi kan lära oss spela gitarr på Youtube och vi behöver inte ens gå på bio längre utan kan ligga i sängen och se på filmer.

Det gör att vi småningom tappar allt mer av spontana möten, möjligheter att lära känna främmande människor och förmågan att umgås med familj och vänner.

Och för att brassa på ytterligare: Ensamhushållen ökar i antal, vi gifter oss senare, får färre barn, släktband löses upp, olika generationer ses mer sällan, kärnfamiljen har blivit ett elastiskt begrepp – och allt detta i kombination med att vi lever allt längre. Inget under att många känner sig avskärmade från djupare mänskliga relationer.

Ensamheten är en form av modern fattigdom, och den drabbar både individen och samhället.

Storbritanniens förra premiärminister Theresa May var kanske inte helt ute och cyklade då hon i januari 2018 utnämnde landets första ”ensamhetsminister” (Minister of Loneliness) vars uppdrag var att utveckla ett program för att öka det brittiska folkets möjligheter till social anknytning. Nio miljoner britter, 14 procent av medborgarna, sade sig vara ensamma. Och det var före brexit.

Ensamheten syns också i vårt land och drabbar både äldre och yngre. Enligt THL:s färska skolhälsoenkät 2019 har ensamheten bland unga ökat i Finland. I Helsingfors är ensamheten större än i hela landet i snitt. Nästan var femte gymnasieflicka känner sig ensam och en av tio högstadieelever har inte en enda vän. Inte en enda.

Inget under att vetenskapen febrilt söker efter lösningar. Vi kan alla höra bomben ticka.

I början av året skrev The Guardian att forskare nu arbetar på ”ett piller mot ensamhet”. Stephanie Cacioppo, som leder ett hjärncenter vid Chicagos universitet, testar tillsammans med en grupp forskare användningen av hormonet pregnenolone, som produceras av binjurarna. Enligt Cacioppo hoppas man att man via hormonet kan påverka hur hjärnan uppfattar verkligheten. ”Lite som när du kör på vintern och har dålig sikt genom vindrutan. Tanken är att pillret ska avfrosta fönstret för dig, så att du äntligen kan se saker för vad de är, i stället för att vara rädd för alla. Du blir mer öppen för att lyssna till andra”, beskrev Cacioppo den önskvärda effekten i en intervju för Smithsonian magazine.

Ett piller mot ensamhet, visst låter det både spännande och sorgligt? Men kanske inte omöjligt alls. Vi kan ju redan medikalisera bort smärta, sorg, ångest och depression i viss mån, och den möjligheten räddar liv när läget är akut, när hjärnan kortsluter och känslorna är outhärdliga.

Ensamhet har beskrivits som en medveten, kognitiv känsla av främlingskap eller social separation. Än så länge finns ingen diagnos för ensamhet och inte heller någon klinisk vård för den som känner sig kroniskt isolerad. Upplevd ensamhet för ändå med sig en rad andra problem och sjukdomar. Den som är ensam löper en större risk att drabbas av bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, olika psykiska sjukdomar och demens. Ensamheten lämnar bokstavligen spår i hjärnans struktur och processer.

Ticktack, den tidsinställda bomben låter ännu högre, och kaboom! – när den sedan exploderar, får utanförskapet förklara allt från skolskjutningar till självmord.

Men ett piller mot ensamhet löser ändå inte själva problemet, lika lite som byggandet av nya skyddshem får bukt med familjevåldet. Medicinen lindrar symtomen men kommer inte åt roten.

Beprövade metoder från förr behövs fortsättningsvis och mer än någonsin; att den ensamma försöker träffa folk i olika sammanhang, till exempel går med i en förening eller hobbyverksamhet, jobbar som frivillig eller skaffar hund både för sällskapets skull och för att lära känna andra hundägare.

Ideella organisationer, kommuner, studentkårer, församlingar och näringsliv försöker också på olika sätt tillmötesgå efterfrågan på sociala sammanhang. I Helsingfors ordnade Johannes församling nyligen en temavecka kring ensamhet.

I Nederländerna går supermarknaden Jumbo i staden Vlijmen mot trenden av självbetjäningskassor och erbjuder i stället en ”chat-kassa” där man med gott samvete får stå och småprata en stund, och en kaffehörna där frivilliga kan erbjuda ensamma äldre hjälp med till exempel shopping och trädgårdsarbete.

Det viktigaste är ändå att vi fångar upp varandra i vardagen, att var och en av oss förstår hur värdefullt det är att ringa ett samtal eller sträcka ut en hand; till en vän, kollega, en avlägsen släkting eller en främling. Att se och lyssna och finnas där. Be någon på lunch eller på en höstpromenad.

Ensamhet kan bara botas av en annan människa.

”Beprövade metoder från förr behövs fortsättningsvis och mer än någonsin; att den ensamma försöker träffa folk i olika sammanhang, till exempel går med i en förening eller hobbyverksamhet, jobbar som frivillig eller skaffar hund både för sällskapets skull och för att lära känna andra hundägare.”

SUSANNA LANDOR

Chefredaktör och ansvarig utgivare