Vår bästa ambassadör

”Pekka Kuusisto har gjort sig känd som en samhällsmedveten programplanerare som (redan tidigt) konsekvent och målmedvetet engagerat kvinnliga tonsättare och artister på de festivaler han planerat.”

Jag har alltid beundrat människor som hängivet gör något de är skickliga på. Vare sig det är höjdhopp, sockerskulpturer eller bokskrivande blir jag hänförd, nästan blyg, inför stor begåvning. Ibland är det här utmanande, till exempel då jag i egenskap av yrkesmänniska borde ge en vettig kommentar efter en konsert eller föreställning, men strupen snörs samman av rörelse och allt jag säger känns platt i jämförelse med den stora upplevelsen.

En av dem jag beundrar är Pekka Kuusisto. Många känner honom som den unga violinvirtuosen som vann Sibelius-violintävlingen med en oemotståndlig tolkning av kompositörens storslagna violinkonsert. Han är också känd för sitt fördomsfria sätt att engagera publiken, som till exempel på BBC Proms i Royal Albert Hall för ett par år sedan då han fick hela publiken med sig i Minun kultani kaunis on: ett numera bejublat klipp som setts hundratusentals gånger på Youtube.

Under sommarmånaderna har Pekka gästat samtliga viktiga konsertsalar i London och uppträtt med en cirkusartist i foajén efter en bejublad konsert med Philharmonia, återigen fått hela Promspubliken att sjunga, denna gång tvåstämmig bordunton till runosång med texten ”hoilailaa Londonissa”, samtidigt som han självklart hållit världsstandard i det utannonserade ”seriösa” programmet.

Men Pekka är så mycket mera än en musiker (som om inte det vore tillräckligt). Han samarbetar med forskare och använder sin plattform som världskänd musiker för att föra fram intressant aktuell forskning, samtidigt som han allmänbildar en traditionell konsertpublik i något helt nytt. I Wigmore Hall, en av världens kändaste konsertsalar, har han den gångna säsongen belyst medicinsk forskning. Bland annat har han lyft fram afroamerikanska Henrietta Lacks som omedvetet donerade sina celler till banbrytande cancerforskning och begrundat hur en frisk eller sjuk hjärna reagerar på musik.

Mest ”star struck” blev jag i början av september då jag läste om den omfattande undersökning om kvinnliga tonsättares och musikers roll på festivalernas programupplägg som Pekka beställt av Marjukka Malkavaara. Pekka Kuusisto har gjort sig känd som en samhällsmedveten programplanerare som (redan tidigt) konsekvent och målmedvetet engagerat kvinnliga tonsättare och artister på de festivaler han planerat. Trots detta blev jag häpen över hans initiativ som nu satt hela vår klassiska musikhegemoni i gungning.

Under min tid som orkesterintendent var jag ganska passiv i den här frågan: ibland luftade vi jämställdhetstemat lite grann, men det fanns andra samhälleliga frågor som kunde behandlas utan fullt så mycket bråk. Jämställdhetsdiskussionen väcker starka känslor, vilket syns också i den senaste månadens debatter i huvudstadens tidningar där Wilhelm Kvist och Vesa Siren lyft upp frågan i spalterna.

Pekka fortsätter att skapa rubriker i London och hans uppträdande tillsammans med Patricia Kopatchinskaja på en gala förra veckan fick tidningen The Guardian att återigen kora honom till galans flamboyanta höjdpunkt. Hängivenhet och skicklighet går för honom hand i hand, och därför ser jag honom som vår främsta ambassadör för humanism och människovärde inom musiken just nu.