Mässa med pompa och ståt

Förfogar man över klangliga massor så ska de användas, måste Ethel Smyth ha tänkt när hon komponerade sin väldiga Mässa i D. Den färska inspelningen under ledning av Sakari Oramo välkomnas av Albert Ehrnrooth.

SAKRAL MUSIK

Ethel Smyth

Mässa i D, uvertyr till The Wreckers. BBC Symphony Orchestra och kör, dirigent Sakari Oramo. (Chandos)

Dame Ethel Smyth (1858–1944) var den första kvinnan i Storbritannien som adlades för sina förtjänster för musiken. Hennes opera Der Wald förblev i 113 år den enda operan av en kvinnlig tonsättare som sattes upp på Metropolitan i New York. Hon var en aktiv kvinnosakskämpe och fängslades för sitt deltagande i suffragettrörelsens fönsterkrossningar. Hennes komposition The March of the Women blev rörelsens kampsång. Smyth uppvaktade många av sin tids största kvinnliga (kultur)personligheter och Virginia Woolf (som var betydligt yngre) beskrev tonsättarens omfamning som ”att bli fångad av en gigantisk krabba”.

Samtida musikkritikers recensioner av kompositionerna är ofta pepprade med könsbaserade fördomar. Som tur hade hon ett antal förkämpar bland inflytelserika dirigenter (som Thomas Beecham och Adrian Boult) och 1910 blev hon utnämnd till hedersdoktor vid Durhams universitet.

Ethel Smyth skrev sex operor och några framfördes ganska framgångsrikt i Tyskland och England. Ouvertyren till The Wreckers (Vrakplundrarna, 1904) har överlevt och dyker fortfarande upp på brittiska konsertprogram. Det är en godtagbar, men knappast minnesvärd inledning till skivan och förspelet gör mig inte nyfiken på resten av operan.

Viktorianska vingslag

Mässa i D (1891) komponerades delvis på den franska kejsarinnan Eugénies segeljakt och fick sitt uruppförande tack vare drottning Viktoria. Premiären ägde rum på Royal Albert Hall och jag tycker mig höra historiens (viktorianska) vingslag. Jag tror inte att Smyth var ute efter effektsökeri men hon snålade inte med besättningen. Dubbelkören har fullt upp med tämligen ansträngande passager och det ställs höga krav på de övre stämmorna.

Den första Herre, förbarma Digsatsen börjar lågmält, men redan efter några minuter brakar det loss med trumvirvlar och hela faderullan. Förfogar man över klangliga massor så ska de användas, måste Ethel ha tänkt. Credo-satsen är längst och imponerar mest, men jag hör också Beethovens Missa Solemnis eka mellan notraderna. Mezzosopranen Catrion Morisons nougatbruna röst, först ackompanjerad av valthorn och tuba, omfamnar oss i den mer finkänsliga Sanctus-satsen.

I Agnus Dei vädjar tenoren Ben Johnson med så själfull röst (som nästan spricker) till Jesus att bortta världens synder att jag börjar tro att mirakel kan ske. Gloria-satsen, som här alltså placeras sist, innehåller flera takter som man skulle kunna smyga in i Beethovens Heil Sei dem Tag-final (från operan Fidelio) utan att någon skulle höja på ögonbrynen.

Sakari Oramo har redan tidigare övertygat mig om att den mer pampiga brittiska repertoaren kan låta betydelsefull, bara man tar den på allvar. Trots mina invändningar förtjänar Smyths Mässa i D att framföras oftare och BBC Symphony Orchestra & Chorus har under ledning av Oramo åstadkommit en tidlös inspelning av en mindre klassiker.

Jag tror inte att Smyth var ute efter effektsökeri men hon snålade inte med besättningen.