Hufvudstadsbladet

Segerstams Beethoven är rakt på sak

Åbofilharm­onikernas inspelning av några mera sällan hörda Beethovenv­erk får ett gott bemötande av Mats Liljeroos.

- MATS LILJEROOS

KLASSISKT

Ludwig van Beethoven Christus am Ölberge, Elegischer Gesang.

Åbofilharm­onikerna och Chorus Cathedrali­s Aboensis under Leif Segerstam. Hanna-Leena Haapamäki, sopran, Jussi Myllys, tenor, Niklas Spångberg, bas. (Naxos)

Die Geschöpfe des Prometheus.

Åbofilharm­onikerna under Leif Segerstam. (Naxos) När Beethoven ordnade kompositio­nskonserte­r på Theater an der Wien sparade han inte på krutet. Den huttrande publiken vid den famösa konserten 22 december 1808 bevittnade uruppföran­det av symfoniern­a 5 och 6, fjärde pianokonse­rten och körfantasi­n och för säkerhets skull gjordes ännu Gloria och Sanctus ur C-durmässan samt konsertari­an Ah! perfido.

Programmet i en sannolikt varmare teater 5 april 1803 var inte

mycket sämre. Förutom en repris av den tre år tidigare uruppförda första symfonin uruppförde­s andra symfonin, tredje pianokonse­rten och Beethovens enda oratorium, Kristus på Oljeberget. Kritikerna var inte odelat imponerade av oratoriet och det skall erkännas att det inte hör till Beethovens mest inspirerad­e verk.

Han påstod sig ha skrivit det på några veckor, men även när Beethoven komponerar med vänster hand kan han inte låta bli att vara intressant och trots att en hel del är hämtat från Mozart och Haydn finns det drag som pekar framåt mot vad som komma skulle. Så kan exempelvis den mänskligt sårbare Jesus delvis sägas vara en förstudie till Florestan i operan Leonore och vissa körpartier förebådar de stora mässorna.

Den två år tidigare tillkomna baletten Prometheus skapelser är inte

heller den något odödligt mästerverk, men inte desto mindre fantasiful­lt varierad, pricksäker­t karakteris­erad och suveränt underhålla­nde dansmusik. Somt är självfalle­t utfyllnad, men uvertyren är en konsertfav­orit och om finalscene­ns melodi klingar bekant i något öra beror det på att Beethoven återanvänd­e det några år senare i Eroicasymf­onins final.

Leif Segerstam håller sig på de färska Naxosinspe­lningarna med relativt makliga tempon och fyllig orkesterkl­ang. Hans Beethoven är ändå föredömlig­t rakt på sak och betydligt mer chosefri än vad fallet stundtals kan vara i den romantiska repertoare­n och den gamle operaräven tar självfalle­t tillvara det mesta av partituren­s dramatiska nerv.

Jussi Myllys och Hanna-Leena Haapamäki är med sina lyriskt pregnanta stämmor på kornet som Serafen och Jesus och Niklas Spångberg gör väl ifrån sig i Petrus lilla roll. Åbofilharm­onikerna musicerar habilt, medan enskilda tenorstämm­or som sticker ut på ett mindre tilltaland­e sätt tyvärr drar ned på körbetyget. Bättre fungerar det i den berörande lilla rariteten Elegischer Gesang, ursprungli­gen skriven för fyra stämmor och stråkkvart­ett.

Åbofilharm­onikerna musicerar habilt, medan enskilda tenorstämm­or som sticker ut på ett mindre tilltaland­e sätt tyvärr drar ned på körbetyget.

 ?? FOTO: CATA PORTIN/HBL-ARKIV ?? Orkesterkl­angen är fyllig och dramat starkt närvarande när Leif Segerstam tolkar Beethovens oratorier och baletter.
FOTO: CATA PORTIN/HBL-ARKIV Orkesterkl­angen är fyllig och dramat starkt närvarande när Leif Segerstam tolkar Beethovens oratorier och baletter.
 ??  ??
 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland