Segerstams Beethoven är rakt på sak
Åbofilharmonikernas inspelning av några mera sällan hörda Beethovenverk får ett gott bemötande av Mats Liljeroos.
KLASSISKT
Ludwig van Beethoven Christus am Ölberge, Elegischer Gesang.
Åbofilharmonikerna och Chorus Cathedralis Aboensis under Leif Segerstam. Hanna-Leena Haapamäki, sopran, Jussi Myllys, tenor, Niklas Spångberg, bas. (Naxos)
Die Geschöpfe des Prometheus.
Åbofilharmonikerna under Leif Segerstam. (Naxos) När Beethoven ordnade kompositionskonserter på Theater an der Wien sparade han inte på krutet. Den huttrande publiken vid den famösa konserten 22 december 1808 bevittnade uruppförandet av symfonierna 5 och 6, fjärde pianokonserten och körfantasin och för säkerhets skull gjordes ännu Gloria och Sanctus ur C-durmässan samt konsertarian Ah! perfido.
Programmet i en sannolikt varmare teater 5 april 1803 var inte
mycket sämre. Förutom en repris av den tre år tidigare uruppförda första symfonin uruppfördes andra symfonin, tredje pianokonserten och Beethovens enda oratorium, Kristus på Oljeberget. Kritikerna var inte odelat imponerade av oratoriet och det skall erkännas att det inte hör till Beethovens mest inspirerade verk.
Han påstod sig ha skrivit det på några veckor, men även när Beethoven komponerar med vänster hand kan han inte låta bli att vara intressant och trots att en hel del är hämtat från Mozart och Haydn finns det drag som pekar framåt mot vad som komma skulle. Så kan exempelvis den mänskligt sårbare Jesus delvis sägas vara en förstudie till Florestan i operan Leonore och vissa körpartier förebådar de stora mässorna.
Den två år tidigare tillkomna baletten Prometheus skapelser är inte
heller den något odödligt mästerverk, men inte desto mindre fantasifullt varierad, pricksäkert karakteriserad och suveränt underhållande dansmusik. Somt är självfallet utfyllnad, men uvertyren är en konsertfavorit och om finalscenens melodi klingar bekant i något öra beror det på att Beethoven återanvände det några år senare i Eroicasymfonins final.
Leif Segerstam håller sig på de färska Naxosinspelningarna med relativt makliga tempon och fyllig orkesterklang. Hans Beethoven är ändå föredömligt rakt på sak och betydligt mer chosefri än vad fallet stundtals kan vara i den romantiska repertoaren och den gamle operaräven tar självfallet tillvara det mesta av partiturens dramatiska nerv.
Jussi Myllys och Hanna-Leena Haapamäki är med sina lyriskt pregnanta stämmor på kornet som Serafen och Jesus och Niklas Spångberg gör väl ifrån sig i Petrus lilla roll. Åbofilharmonikerna musicerar habilt, medan enskilda tenorstämmor som sticker ut på ett mindre tilltalande sätt tyvärr drar ned på körbetyget. Bättre fungerar det i den berörande lilla rariteten Elegischer Gesang, ursprungligen skriven för fyra stämmor och stråkkvartett.
Åbofilharmonikerna musicerar habilt, medan enskilda tenorstämmor som sticker ut på ett mindre tilltalande sätt tyvärr drar ned på körbetyget.