Din dikt förstår dig

Jag tittade ut över havet av ansikten, alla ögon var riktade mot mig, de insåg nog att det här var den sista delen. Kronan på verket, pricken över i, slutsatsen, avslutningen. De sista orden kom inte som jag hade övat när jag stått framför spegeln, men det var knappast någon som märkte att min röst darrade. Det som jag sa in i mikrofonen överraskade dem som inte visste vem jag var.

När jag gick i lågstadiet började citaten slingra sig in i mitt liv, ibland som en kall kår längs ryggraden och en annan gång likt en varm kopp choklad en vinterdag. Vi hade en trend i min klass – vi skrev citat på händerna, på papper, i tråkiga mattehäften och i gamla skolböcker. Det var då en självklarhet för mig att avsluta mitt tal i lågstadiet med just ett citat. Känslan att stå där uppe, inför klasskamrater, lärare och okända vuxna människor var obeskrivlig. Och jag älskade varje sekund av det.

Alla kan förstå och tycka om dikter, alla har det i sig, vissa har det bara mer lättåtkomligt än andra. Faktum kvarstår ändå att ingen människa kan bli tvingad till att få glädje ur någonting om hen inte är öppen för det. Trots det tror jag att det finns en dikt för alla. Det finns dikter om barndomen, döden, livet, kärleken, sorg, lycka – ja, allt.

Baserat på vetskapen om alla sorters teman det finns i dikter är jag säker på att alla människor vid något tillfälle kommer känna att de förstår vad en dikt vill säga. Det är det som är hela grejen med dikter, ibland behöver vi inte förstå dikten, utan det är dikten som förstår oss. Det är den känslan jag önskar att alla människor skulle få uppleva, att dikten förstår oss. När jag hittar dikter jag gillar är det som om hela världen förblir stilla, jag trampar inte runt i samma vrå i rummet längre utan förblir lugn, och det är i lugnet som jag sedan kan andas ut. Men ibland tvingar jag mig själv att göra det hela bakvägen, ibland måste jag först andas ut innan dikten berättar sin hemlighet för mig.