När besluten dröjer

Världen, världsdelen och nationen är full av problem som pockar på lösningar. Till buds står välutbildade individer, vetenskap, modern teknik och kapital. Men ändå dröjer de rätta, modiga och framtidsinriktade besluten. Det må sedan gälla klimat, nedrustning, handel eller konfliktlösning. Saknas den goda viljan? Vem bromsar? Varför kan inte beslutsfattarna komma till skott?

Någon menar säkert att världen blivit så komplicerad att ingen har tillräcklig överblick och att detta sprider osäkerhet och handlingsförlamning. Andra kanske anser att ledarna är så självupptagna och makthungriga att de egentligen inte bryr sig. Det stämmer säkert in på vissa ledare på den världspolitiska parnassen, ingen nämnd och ingen glömd.

Så här läser jag av läget: Makten och möjligheten att besluta, att föra frågor framåt, har splittrats på så många händer och på så många ansvariga att det blir allt svårare att fatta stora och viktiga beslut. I dag omgärdas en beslutsfattare i en demokratisk stat av otaliga återhållande faktorer: Lagstiftning som är föråldrad, bindande internationella avtal, EU-direktiv, lobbygrupper, budgethänsyn och specialintressen.

Många tror antagligen att en minister är en person som med ett penndrag kan rätta till ett missförhållande eller bevilja medel för ett behjärtansvärt ändamål. Visst kan ministern starta utredningar och deklarera sina politiska intentioner, men därifrån kan det vara väldigt långt till konkreta resultat.

Var finns då de verkliga makthavarna, de som får saker att hända när de viskar eller ryter till? Många tror att de globala storföretagens makt är stor och att de numera sätter dagordningen i många frågor. Visst, det gör de säkert, men även dessa chefer lever farligt. Vi har fått se hur de plockas ned från sina piedestaler över en natt när marknaden, aktieägarna, myndigheterna, ibland till och med de anställda, kräver deras omedelbara sorti.

Egentligen är det inte förvånande att frustrerade medborgare ger demokratin skulden för långsamma beslutsgångar. Här behövs krafttag, en stark ledare som struntar i alla hindren! Blickarna går mot Kina, en stat som får saker att hända genom ett enda maktpåbud, tror man. Det sistnämnda är jag inte så säker på; genomförs faktiskt allt som påbjuds i Peking ute i provinserna? Ett gammalt talesätt lär lyda: Bergen är höga, kejsaren är långt borta.

Även en demokrati kan styras av en stark ledare, men bara under förutsättning att han eller hon kan röstas bort om makten missbrukas. En svag ledare med ett bräckligt mandat kan skada nationen. Frågan är hur en demokrati med sin långsamma beslutsgång skall kunna tävla med auktoritära stater. Jag tror att demokratiska stater måste anstränga sig för att skapa en smidig beslutsgång för viktiga frågor som hotar statens trygghet, medborgarnas välfärd och nationens konkurrenskraft.

Det är inte lätt att vara ledare i dag och det är svårt att styra en demokratisk stat i en turbulent tid. Men utan demokrati blir det absolut inte lättare.

”Var finns då de verkliga makthavarna, de som får saker att hända när de viskar eller ryter till?”