Nya Musikmuseet slår mynt av Finlands musikhistoria
Helsingfors har fått en ny turistattraktion i Musikmuseet Fame som invigs tillsammans med den nya järnvägsstationen och köpcentret Tripla i Böle i dag.
Musikmuseet har uppkommit på privat initiativ och är inhyst i en egen kopparfärgad byggnad mellan de bländande vita Stalinskraporna som på bara ett par år har ritat om himlaranden ovanför järnvägsspåren.
Byggnaden har två ingångar, varav den ena vetter mot Böle bro och den annan är integrerad i köpcentret.
I nedre våningen finns en restaurang, där stämningen är närmast nostalgisk, med specialdesignade möbler efter mönster på högtalare och menyer som nedtecknats på lp-skivor och notor som hämtas invikta i kassettfodral. I restaurangen finns också en liten scen för liveframträdanden. Med en oändlig mängd krimskrams är inredningen uppenbart tänkt att tilltala dem som vill återuppleva gångna årtionden.
Den egentliga utställningen börjar på övre våningen. Besökarna möts inledningsvis av en stor duk med en video som är tänkt att ge en snabbspolning genom Finlands musikhistoria på åtta minuter.
Genrer sida vid sida
En kungstanke har varit att inga genregränser har ritats och att alla utövare och musikälskare förväntas leva i harmoniskt samspel. Sibelius sida vid sida med spelmän, Harmony Sisters med Hurriganes. Tanken går igen också på de många interaktiva infotavlorna.
– Alla kommer att känna igen några namn, men också stöta på nya, förklarar Jere Jäppinen som har fungerat som innehållschef för Musikmuseet i uppstartskedet.
Jäppinen, till vardags producent och forskare vid Stadsmuseet, blev bekant som mannen bakom den ambitiösa utställningen om musiken genom Helsingfors historia på Villa Hagasund 2015–2017. Den som besökte utställningen känner också igen element och idéer på det nya museet.
Här finns vitriner som presen
terar Toivo Kärkis skrivbord med en autentiskt söndertuggad penna, Sibelius sommarkostym, Katri Helenas klänningar från Eurovisionssammanhang – en vit och en blå – och trumskinnet som den ursprungliga Dallapéorkestern slog sina första taktslag mot.
Därtill utnyttjas otaliga avancerade tekniska lösningar med pekskärmar och virtuella glasögon, videohälsningar från Nightwishfans världen över och studior där man kan dansa med stjärnor, lära sig mosha eller sjunga karaoke.
Den stora skillnaden är att Hagasundutställningen fokuserade på vanliga stadsbor, medan Musikmuseet presenterar både professionella utövare och musiklivet.
Ledstjärnan i arbetet har varit att bjuda besökaren på information, känslor och aktiviteter.
Kanonisering i praktiken
Hjärtat i museet är hedersgalleriet, som i initialskedet består av fjorton namn men som förväntas växa raskt när sex till åtta nya namn väljs in per år. I takt med att nya namn stiger fram och tar plats kan besökaren fortfarande ta del av digitala presentationer av tidigare namn.
Satsningen på hedersgalleriet – liksom den i Tammerfors på namngivna stjärnor i gatan efter modell från Hollywood och Wien med flera städer – kan tolkas som sällsynt konkreta kanoniseringsåtgärder. Men det menar Jäppinen att Lauri Tarastis urvalskommitté har beaktat och diskuterat grundligt redan i början av arbetet.
– Det allra första namnet som man fastnade för var Sibelius men det gjorde också att alla som valdes in därefter har vägts mot honom, förklarar Jäppinen.
I galleriet har man därefter valt in Aino Ackté, Georg Malmstén, Dallapé, Toivo Kärki, Reino Helismaa, Olavi Virta, Konsta Jylhä, Katri Helena, Juice Leskinen, Nightwish, Kaija Saariaho, Esa-Pekka Salonen och Hurriganes.
I kölvattnet av uppståndelsen kring den senaste Nobelpristagaren i litteratur, österrikiske författaren, Milosevicvännen och Srebrenicaförnekaren Peter Handke undrar jag också om någon kan trilla ut ur hedersgalleriet, om situationen blir för besvärande.
– Det är en svår fråga. Man kan fråga sig om det är musiken eller personen man vill fokusera på. Det finns redan nu sådana invalda personer vars livsstil knappast varit föredömlig, bedömer Jere Jäppinen.
Lyfter fram kvinnorna i popen
Av hedersgalleriets fjorton medlemmar är tre kvinnor och på tal om könsbalansen säger Jäppinen att museet ”inte kan förvränga musikhistorien”.
– Men vi har försökt aktualisera och lyfta fram kvinnor när det varit möjligt.
I Jere Jäppinens eget favoritrum på museet, det som presenterar den finska själen genom fem teman, finns en flik som öppnar upp förhållandet till naturen med två musikstycken om känslor förknippade med årstider: Erna Tauros Höstvisa och första finska kvinnliga rockbandet Tavaramarkkinats Kevät, båda styckena är skrivna av kvinnor.
Den första temporära utställningen Hårt arbete! Kvinnor i populärmusiken visas till början av februari och presenterar kvinnor i populärmusiken genom djupintervjuer med Saara Aalto, Litku Klemetti, Mira Luoti, Nelli Matula, Vicky Rosti och Jonna Tervomaa.
På golvet finns en vägkarta med stenar tänkt att representera karriärstigen med olika stora gap mellan hållplatserna. Ett särskilt stort steg verkar det vara att bli mor, varefter somliga lägger av medan andra fortsätter, ibland med en livslång karriär som följd.