För våldsam för barn, för simpel för vuxna
För virrigt och dåligt skriven för att hålla ihop – nya Maleficent flyger hjälpligt enbart tack vare Angelina Jolies onda fe, missförstådd av omvärlden, med kärlek främst för sina adoptivbarn, skör och uppäten inifrån av bitterhet. Och några andra starka kvinnoroller.
FANTASY/ÄVENTYR
Maleficent: Ondskans härskarinna
Regi: Joachim Rønning. Manus: Linda Woolverton & Micah Fitzserman-Blue & Noah Hapster. I rollerna: Angelina Jolie, Elle Fanning, Michelle Pfeiffer, Chiwetel Ejiofor, Ed Skrein, Sam Riley m.fl.
Vad får vi om vi blandar Game of Thrones sista del och även det som kallas The Red Wedding med sagoprinsessan Törnrosa, numera drottning i ett land som kryllar av kräkgulliga feer och fjärilar? Vi får Maleficent: Ondskans härskarinna (Maleficent: Mistress of Evil), en uppföljare till Disneyfilmen om varför den onda fen gjorde något så hemskt som att förbanna en nyfödd prinsessa.
Eftersom fen spelades av en bevingad Angelina Jolie som den sexigaste skurk som någonsin förekommit i en barnfilm blev den en stor hit, var ställvis roande och hade en av de bästa twister som jag har sett i återberättade sagor.
Så det stod skrivet i Disneys balansräkning att det måste bli en uppföljare trots att slutet borde ha gjort det omöjligt och ingen där har lärt sig läxan: även i fantasy är manuskriptet allt och dramat utspelar sig mellan människor. Redan den första historien var en röra men räddades av det psykologiskt intelligenta, feministiska slutet.
Nu är det den norska regissören Joachim Rønning som efter meriter som Kon-Tiki och den femte Pirates of the Caribbean, fått ta över rodret. Och kör redigt på grund. Så går det när de inblandade mest tänker på leksaksindustrin, smink och digitala effekter som brer ett täcke av onaturlighet över allt (virrigt) de vill berätta.
Ungefär så här: Det var än en gång en Maleficent (fortfarande Jolie, tack gode gud!), den onda fen som räddade livet på Törnrosa (Elle Fanning, förtjusande allvarlig) eftersom riktig kärlek är en (adoptiv)mors kärlek. Men det dådet har människorna glömt och hatar henne igen. Maleficent, den missförstådda, har krönt Törnrosa till drottning över sitt rike, heden, där alla levande träd och gulliga figurer bor. Massor av krut har satts på hyperrealistiska detaljer men de är både fula och lika dramaturgiskt omöjliga som de vandrande träden i Sagan om Ringen.
Dramat börjar då prins Philip friar till Törnrosa och då övertalas även Maleficent att gå på middag hos prinsens föräldrar: en svag kung och en intrigant drottning (välkommen Michelle Pfeiffer, ömsom iskall ömsom exalterad, som Glenn Closes karaktär i Farlig förbindelse). Under denna middagsbjudning från helvetet ryker de två drottningarna ihop, kungen drabbas av en förbannelse och människodrottningens diaboliska planer på folkmord (eller femord) blottas.
In kommer draken
Det visar sig att Maleficent inte är unik utan det finns en hop hornförsedda, bevingade varelser – mörka rån (?) kallas de i översättningen – som är utrotningshotade och vacklar mellan att gömma sig för evigt eller leva öppet i fred/krig med människorna. En inte ovanlig konstellation som återfinns i till exempel Maria Turtschaninoffs Underfors. Men sedan dränks allt i CGI-arméer och krig och rytande drakar – man antar att de fått köpa dem billigt efter att GoT lade av. För långa perioder är det våld, död, folk som planlöst rusar runt, en hel kyrka full med tassiga varelser – Disney tror fortfarande att mer är bättre och har inte insett att publiken inte gråter över digitala animationer som inte har någon historia eller karaktär. Hipp som happ tycks ha varit ledordet för hur världarna och magin är utvecklade och dessvärre befarar jag att det handlar om det klassiska: det är bara för barn.
Potential till mera
Ändå vill jag inte bara såga – för att vara fantasy finns här sällsynt mäktiga och välbesatta kvinnoroller medan männen står i bakgrunden, svaga eller som hjälpare. Filmen har ett visst kaotiskt underhållningsvärde och med god vilja skymtas en metafor om hur människor behandlar jordklotet. Att se Angelina Jolie sväva som en glittrande mörk ängel är höjden av coolhet och Michelle Pfeiffers drottning är underhållande slug även om hennes motiv är uselt underbyggda. Elle Fanning är den rodnande, naiva dottern som tror alla om gott. Här hade funnits hjärta till en matriarkal utvecklingssaga: flickan, styvmodern och svärmodern.
I stället kraschar de meningslösa arméerna genom den kväljande söta pastellvärlden och man kan inte annat än undra: vem är denna film för?