Flanör på Bulevarden
Bulevarden föddes säkert i Paris. Och avkomlingar går aldrig upp mot sin stammoder ... skrev Tove Jansson i en novell från 1930-talet.
En kulen höstdag går jag från Sandvikstorget neråt mot Helsingfors enda bulevard. Bulevarden i min stad kan inte mäta sig med Paris bulevarder som ständigt växer, lyser upp, kröner sina nattliga fasader med en tiara av flammande reklam och sin asfalt med ljuset från bilarnas kompakta ström ...
Bulevardens behag ligger i dess lummiga rader av lindar. Människor går hastigt om varandra som om de redan var framme, utan att reflektera över att gatans smakfulla hus är över hundra år gamla. De berättar om den tidens borgerliga välstånd, men också att det bakom de snygga fasaderna dolde sig ett slags lumpen hemlighet med mörka och förslummade gårdshus för dem som levde i de förnämares skugga.
Jag, som inte ska vara framme någonstans, går långsamt förbi Alexandersteatern, gudinnan Thalias ryska hem som uppfördes i traditionell teaterstil år 1876 av tegel som fraktades från Bomarsunds raserade fästning på Åland. Sedan 1911 verkade här den Inhemska operan, Edward Fazers och Aino Achtés skapelse. Då operan invigdes sjöng Finlands första internationella operastjärna Aino Achté huvudrollen som Anita i Massenets Navarresiskan i en föreställning som hon själv hade regisserat och översatt.
Sopranens sång har klingat av, men 1913 blev hon evigt hyllad av Jean Sibelius i tondikten Naturens dotter. I det Kalevalainspirerade musikstycket flyter Ilmatar på vågorna. Vattenmodern lyfter sitt knä ur vågen och ger en plats för luftens gudinna att vila. I hennes famn bygger dykanden sitt bo som skingras. Äggen spricker och bildar himlen, månen och stjärnorna.
Förlorar mig i den glänsande bakelsedisken på Ekbergs förnäma konditori med vackert stengolv och en elegant inredning från 20-talet. Väljer med omsorg ett bord vid fönstret. Kanske Achté satt här och läste recensioner om sig?
Passerar Pestparken vid Gamla kyrkan och går ner mot Skillnaden där Bulevarden i Helsingfors tar sin början. I hörnet fanns på 1880-talet ett trähus och vid Skillnadsgatan stod Paerschka tegelhuset där Helsingfors musikinstitut hyrde lokaler. Här studerade Sibelius och framförde sina tidiga kompositioner.
Vänder mig om och ser Bulevarden i ett imponerande perspektiv med en rodnande kvällshimmel över mitt Helsingfors, omöjligt att lämna. Kanske någon kunde beskylla mig för bekvämlighet, men med en iakttagelseförmåga är det inte svårt att upptäcka stora händelser överallt omkring sig. Det är att bara flanera utmed Bulevarden.