Det är en rikedom för svensk film att ha en sådan begåvning, som kan göra film i Georgien på sitt modersmål – det är självklart att den blev Sveriges Oscarskandidat för bästa utländska film.
Sveriges Oscarskandidat är en östeuropeisk Call me by your name som utspelar sig i ett nästan dokumentärt fångat Tbilisi, Georgien, där homosexuellt begär är förbjudet.
Sara Ehnholm Hielm om filmen And then we danced
DRAMA
And then we danced
Regi & manus: Levan Akin. I rollerna: Levan Gelbakhiani, Bachi Valishvili, Ana Javakishvili m.fl.
Tonåriga Merab (Levan Gelbakhiani) drömmer om att bli antagen vid den georgiska nationalbaletten. Hans pappa och bror var dansare, han har dansat ihop med Mary (Ana Javakishvili) sedan de var barn och nu är de ett par. Men läraren kan inte acceptera hans sätt att röra sig – för expressivt, för känsligt, för mjukt. Den georgiska dansen har utformats för att demonstrera maskulinitet, skäller läraren. Dansen uttrycker den georgiska folksjälen, liksom maten, vinet, kyrkan och körsången. Och maskulinitet hoplänkat med nationell identitet blir hårt och stelt som en tvångströja. När Irakli (Bachi Valishvili), en ny dansare, anländer blir Merab hjälplöst attraherad.
Den första förälskelsen
Filmen spelades in i Tbilisi med lokala amatörer och dansare i rollerna. De behövde ställvis livvakter mot extremhögern som hotade dem. Men Levan Akin hittade fantastiska skådespelare, varenda en från omhändertagande mormödrar och barska, slitna tanter till de unga stjärnorna (ett mått på ett samhälles rikedom är hur snabbt människor slits ut medan ungdomen alltid är lika vacker).
Levan Gelbakhiani som spelar Merab är lång, gänglig, rödhårig, som en uggla med långa lemmar: stora stora ögon och ett barns lyckliga leende. Han har det där hudlösa och utsatta som återfinns hos skådespelare som Eddie Redmayne och Jamie Bell som spelade huvudrollen i dansfilmen Billy Elliot (2000) men är alldeles sin egen. Hans känslor är så starka att de nästan inte hålls under huden, hans glädje så stor att man nästan blir kär – och han är dessutom en utmärkt, sprudlande dansare.
Bachi Valishvili spelar den lite äldre dansaren, mer livserfaren och med flera plikter. Hans ögon lyser av vänlighet. Relationen mellan dem är ömsint och omedelbar.
Paret påminner om Elio och Oliver i Call me by your name. Det är som om regissören Levan Akin läst boken eller sett filmen och tänkt – nu tar vi det bästa ur den. Där den var lite pryd kör vi på, där den var för lycklig tar vi in vemod och ambivalens, där den var för privilegierad visar vi det verkliga Tbilisi och omgivningens hatiska reaktioner. Jag har givetvis ingen aning om det stämmer och i så fall är det lite kalkylerat, men funkar perfekt.
Sveriges Oscarskandidat
Trots det ursmarta konceptet – klassisk dansfilm x uppväxtskildring x Call me by your name x Östeuropa, där alla insatser är högre – verkar Akin också ha ett personligt budskap, att säga fuck you, det är så här jag är. Det är en rikedom för svensk film att ha en sådan begåvning, som kan göra film i Georgien på sitt modersmål – det är självklart att den blev Sveriges Oscarskandidat för bästa utländska film. Det här bevisar igen att mångfald ger bättre berättelser, liksom till exempel Pajtim Statovcis Bolla (ett verk som har flera beröringspunkter med filmen) inom litteraturen gör hos oss. Svenskheten märks då de dansar till Abbas Take a chance on me och Robyns Honey, och i den minutiösa scenografin och designen, som svenskarna är världsbäst på.
Som det anstår en film om förälskelse blir världen vacker, vilket är svårare gjort i Tbilisi än i Italien. Den fattiga, fula, slitna omgivningen sveps in i ett lyster av skönhet. Foto