TEATERNS VIKTIGASTE KAPITAL.
Andreas T Olsson skrev monologen Sufflören som ett examensarbete under studietiden. Nu spelas pjäsen för sjätte året på Dramaten och har haft Finlandspremiär.
Publiken är det viktigaste en teater har, säger skådespelaren Andreas T Olsson apropå höstens svenska teaterdebatt. Själv har han gjort succé med monologen Sufflören. Sedan urpremiären har den spelats för utsålda hus på Dramaten. – Pjäser om människor som är tjänstemän i konstens värld är roligare än pjäser om skådespelare.
En framtid som skådespelare föreföll länge osannolik för Andreas T Olsson, född 1979 i Uddevalla i Bohuslän.
– Jag trodde inte det var möjligt att bli skådespelare. Steget kändes så stort, säger Olsson.
Han valde att bli gymnasielärare i stället.
När Andreas T Olsson hade fyllt 30 vågade han äntligen förverkliga drömmen, sökte och kom in till Scenskolan. Tre år senare skrev och regisserade han monologen Sufflören med sig själv i huvudrollen.
”Det är trams att verkligheten överträffar dikten. Verkligheten är verklig 24 timmar om dygnet. Men det finns ett hål i verkligheten och där sitter jag.”
Den som för ordet är sufflören, han som är huvudperson i Andreas T Olssons monolog. Pjäsen är en hommage till en av alla dessa osynliga teaterarbetare.
– Jag är väldigt förtjust i människor som är tjänstemän i en konstnärlig värld, säger Andreas T Olsson.
– Det är inte alls lika kul att se pjäser om skådespelare.
I går hade Sufflören premiär på Lilla Teatern, med bland annat Andreas T Olsson i premiärpubliken. Lite skamset erkänner Olsson att besöket är hans första i Finland.
– Om man växer upp i Bohuslän är Oslo, Göteborg och Köpenhamn mycket närmare än Helsingfors.
Genier med svärta?
Andreas T Olsson har ingått i Dramatens fasta ensemble sedan han utexaminerades som skådespelare. I våras var han en av dem som deltog i den offentliga debatten om Dramaten.
”Jag hade en så trist och trygg uppväxt. Ingen omedelbar svärta att ösa ur. För det skulle man ju ha”, skrev Andreas T Olsson i en debattartikel publicerad med anledning av krisen på Dramaten i våras.
Den krisen hade uppstått till följd av Josefin Nilssons förtidiga död och insikten om att hon levt med smärtor och rädslor efter grov misshandel av sin tidigare pojkvän som var skådespelare på Dramaten.
Ett av de svar som gavs på frågan varför mannen fick arbeta kvar på teatern trots sitt våldsamma beteende var den slentrianmässiga förklaringen att ”man inte blir skådis om man inte har ett visst mörker inom sig.”
– Det är löjligt, skrattretande och lite farligt att odla sådana myter. Sanningen är den att vi alla har ljus och mörker inom oss, säger Olsson och citerar sin favoritdramatiker, Alan Ayckburn:
– Utan ljus finns inget mörker. – Alan Ayckburn och Anton Tjechov hör till de dramatiker som låter tragedin och komedin löpa sida vid sida.
Teatern och samhällsdebatten
Går kulturcheferna någonsin på teater? undrade Johan Hilton, teaterrecensent på Dagens Nyheter i en debattartikel.
Tidningens kulturchef Björn Wiman svarade med att konstatera att teatern inte längre skapar samhällsdebatt utan följer den vilket har lett till att teatern är för sent ute – när teatern kommer med sitt inlägg har debatten redan dragit vidare till nästa fråga. Wimans recept är att teatern ska sluta snegla på samhällsdebatten och våga vara sig själv.
– Det ligger något i det Wiman skriver men å andra sidan kommer det i dag publik som aldrig förr till teatrarna, säger Andreas T Olsson.
Dramatens förre chef, Eirik Stubø, avgick som en följd av krisen i våras. I mars tillträder den nye chefen, Mattias Andersson, och hans ankomst hälsas med glädje.
– Mattias Andersson är en inspirerande chef och han har visat sig vara intresserad av det viktigaste en teater har, nämligen publiken.
– Bryr man sig inte om publiken kan läget bli farligt. Repertoaren måste bli bredare och angelägnare, med en blandning av klassiker, som står i kontakt med verkligheten, och nyskrivet material.
På tal om klassiker påpekar Andreas T Olsson att de brittiska teatrarna regelbundet sätter upp pjäser av Shakespeare medan svenska teaterhus tycks leva i tron att det inte fanns teater för drygt 150 år sedan.
I vinter bryts mönstret när Dramaten sätter upp Furstinnan av Amalfi, i regi av Suzanne Osten. Pjäsen räknas som en klassiker i Storbritannien, den är skriven av John Webster och hade urpremiär i London 1613, beställd av Shakespeare. Dramat handlar om kvinnohat.
– Varför månne den inte har spelats i Sverige tidigare? Kan det bero på att karaktären är en stark kvinna? undrar Andreas T Olsson.
Själv är Andreas T Olsson aktuell på Dramaten i dels pjäsen Dövheten som handlar om Beethoven och hans brorson, dels Sufflören. Han säger sig vara förbluffad och glad över det mottagande Sufflören fått och fortsätter att förädla och förfina sin monolog.
Har du en sufflör till hands när du spelar Sufflören?
– Nej, just den här kvällen är hen arbetslös.
Jag trodde inte det var möjligt att bli skådespelare. Steget kändes så stort. Anders T OLsson Skådespelare