Trump försvinner aldrig
så jag skäms men jag kommer att sakna Donald Trump när han försvinner. Känslan äcklar mig. Det är som att pilla sig mellan tårna och sedan lukta på fingrarna. Men det finns ingen annan som kan axla hans mediala mantel och personifiera det tomrum som vi kalllar vår samtid.
Nu blev jag poetisk. Men det är sådant som den amerikanska presidenten ger upphov till. Ta bara programvärdar som Stephen Colbert, Jimmy Kimmel och Seth Meyers. Deras shower har nått nya komiska höjder efter att ha anammat en slags kulturell motståndsrörelse till presidenten. Trots att de rör sig inom vad som kan anses vara politiskt korrekt är det långt ifrån snällt eller tillbakalutat. Det ska göra ont att vara ledare för världens mäktigaste nation och samtidigt predika hatpropaganda och sprida lögner. För miljontals amerikaner har de spetsiga monologerna i programmen blivit som självterapi där man ges tillfälle att skratta åt eländet. Sedan kan man fråga sig om Stephen Colbert med sina över 800 program med The Late Show har lyckats omvända en enda Trumpsupporter.
Men det är inte för tv-underhållningens skull jag skulle sakna Trump. Jag har gått hela varvet runt med Trump. Från att ha betraktat honom som en bisarr men underhållande presidentkandidat, till den stora chocken på valdagen, till ilska och upprördhet inför rasismen och korruptionen, till rädslan för att han skulle orsaka ett kärnvapenkrig med Korea, för att landa i en känsla av vanmakt och allmän håglöshet. Men hösten 2019 är jag tillbaka på bisarr och underhållande. Det är nästan så jag har börjat heja på honom nu när han har fastnat med fingrarna i den ukrainska syltburken.
När president Sauli Niinistö viftade bort Trumps hand från sitt knä tyckte jag nästan synd om Donald. Tidningen Expressen hade en hel artikel som gick igenom varje grimas som Niinistö gjorde vid presidentmötet och hur de tolkades på Twitter.
Hör jag Trumps röst på radion blir jag nästan nostalgisk trots att mycket pekar på att han kommer att vinna nästa års val och tillbringa ytterligare fyra år i Vita huset. Hans utseende är komiskt, hans åsikter motbjudande, men det finns något magiskt i hans röst.
Åtminstone tänkte jag så ända fram till beskedet om att USA säljer ut kurderna till Turkiet och dess legosoldater. Det kurdkontrollerade Rojava har varit en ljusglimt i den syriska konflikten. Ett mångkulturellt område som trots pågående våldsamheter och historiska övergrepp ändå har rest sig och börjat experimentera med direkt demokrati, stärkta rättigheter för hbtq-personer och som har världens hårdaste kvinnliga soldater. Detta samtidigt som man strider mot IS och andra islamistiska grupper, många av dem sponsrade av Turkiet.
Trumps svek mot kurderna är även Sveriges och Finlands. Vi tog aldrig hem våra IS-terrorister eller deras familjer för att lagföra dem. Vi har fortsatt att stödja regimen i Ankara via bidragspengar från EU för att inte Turkiet ska ”öppna kranen” och släppa in flyktingar i Europa. Det har inte varit några större kampanjer för att bojkotta turkiska varor eller turistresor. Kort sagt, vi har struntat i kurderna och Rojava. Den nonchalansen kan bli kostsam nu när terroristerna flyr från de kurdiska fängelserna och kan blanda sig med andra flyktingar för att ta sig till Europa.
Donald Trump kommer aldrig att försvinna. Även när hans regeringstid är över kommer folk att prata om honom, författare att skriva böcker och tv-kanaler att spela hans klipp. Hans namn kommer att nämnas i samma andetag som kejsar Nero, Marie-Antoinette och Muammar Gaddafi.
Men det unkna sveket mot kurderna kommer att förfölja oss alla, som lukten av tåbira på fingrarna.
”Även när hans regeringstid är över kommer folk att prata om honom, författare att skriva böcker och tv-kanaler att spela hans klipp. Hans namn kommer att nämnas i samma andetag som kejsar Nero, Marie-Antoinette och Muammar Gaddafi.” PETER AL FAKIR