Smetig, rolig och fascinerande horrorporr
Det är fräckt och kreativt när Emelie Zilliacus och Josefine Fri gör en genremässig tväromvändning utan att kroppsvätskorna slutar skvätta i föreställningen The Porn Horror Musical.
TEATER
The Porn Horror Musical
Koncept, estetik, på scenen: Emelie Zilliacus, Josefine Fri. Ljuddesign och teknik: Oskar Fagerudd. Utsida blick: Tom Rejström. Glitchers premiär på Viirus 16.10. Åldersgräns 18 år.
Teater Viirus senaste gästspel, Glitcher med föreställningen The Horror Porn Musical innebär goda nyheter för vänner av populärkulturellt förankrad scenkonst som vågar spränga den goda smakens gränser och gotta sig i det smetiga resultatet. Trots att vissa ojämnheter uppenbarar sig i skådespelet är det uppfriskande fräckt, kreativt och samtida på ett sätt som väcker mersmak. Emelie Zilliacus och Josefine Fri för in publiken på en fnissig och kladdig resa som får ett chockartat slut då duon plötsligt gör en genremässig tväromvändning utan att kroppsvätskorna för den skull slutar stritta.
Vi börjar i hardcorepornografins chockrosa, på sitt extremt objektifierande sätt paradoxalt sterila landskap. Karaktärerna Step Daughter och Step Daddy är utrustade med påspända könsdelar av gummi som står ut på ett komiskt vulgärt sätt utanpå deras kläder. De utbyter några komiskt klyschiga fraser lyfta rakt ur en porrfilms inledningsscen innan de sätter på varandra som kaniner samtidigt som mammas röst i telefonsvararen påminner dem om att sätta på spaghettin.
Karaktären Step Daughter (Fri) ser ut som en typisk kalifornisk porrbimbo med skär rouge, blond peruk och lösögonfransar som hänger ned till brösten innan de blåses bort av en tsunami av fejk-sperma. Zilliacus Step Daddy har en mer vintage look med hockeyfrilla och liten råttfärgad mustasch: dess effekt är mer buskisparodi vilket blandar ihop intrycken en aning.
Repertoar av ställningar
Det är omöjligt att hålla sig för skratt då de två harvar igenom hela repertoaren av ställningar som två stånkande ånghammare, och trots att upprepningarna småningom börjar kännas lite enformiga håller komiken stämningen uppe tills en spricka plötsligt uppenbarar sig i den allt mer svettglansiga fasaden. Det börjar som en ljusskiftning, den klara studioaktiga belysningen flämtar till och förlorar en del av sin skärpa. En stund går det att tvinga bort och ignorera den annalkande ångesten genom att frustande fortsätta penetrera och penetreras men i längden är det lönlöst: skräckens tentakler slingrar sig om och kväver den klämkäckt fejkade hedonismen.
Sädesvätskan förbyts i blod och eggvapen viner i stället för ståkukar. Blandningen av porr- och splatterestetik som kastar ljus över de två genrernas likheter får mig att tänka på de kultförklarade Hellraiser-filmerna. Till slut kommer döden som en befrielse, även om kropparna fortsätter att jucka spasmodiskt. Slutscenen är långsammare, på ett underligt sätt vacker efter det hejdlösa vulgära spektaklet vi nyss sett, de religiöst präglade undertonerna i musikvalet sätter pricken över i:et.