Begär och bedrägeri
Strippor blåser sina Wall Streetkunder på pengar i den medryckande och förföriska dramakomedin Hustlers. Blicken, så tydligt bortom den manliga, genomsyrar hela filmen, och Jennifer Lopez har aldrig varit så här karismatisk.
DRAMA
Hustlers
Regi: Lorene Scafaria. Manus: Lorene Scafaria, baserad på essän The Hustles at Scores av Jessica Pressler. Foto: Todd Banhazi. I rollerna: Constance Wu, Jennifer Lopez, Lili Reinhart, Keke Palmer, Julia Stiles.
Året är 2007 och livet som strippa är inte riktigt så glamoröst och lukrativt som Destiny (Constance Wu) har tänkt sig. Det är dansarna som genererar pengar åt klubbarna men efter att alla andra, inklusive bartendern och dj:n, fått sin andel är det inte mycket kvar. Särskilt inte åt Destiny som ännu är både oerfaren och smått obekväm på golvet.
Ramona (Jennifer Lopez) har däremot lärt sig att spela spelet. De flesta besökare kommer från Wall Street och där finns det tre sorters män: de som inte bryter mot reglerna och därför inte tjänar några stora pengar (men om du ger dem uppmärksamhet kommer de att ge dig allt de har), de mellanstora fiskarna som är snåla, och så skurkarna på toppen – de som beter sig som svin och kommer undan med det men lugnt spenderar 10 000 dollar på en kväll. Ramona tar Destiny under sina vingar och tillsammans får de den sistnämnda kategorin att fullkomligen kasta pengar kring sig.
Strippans blick
Det har talats en hel del om den iögonfallande scenen då Jennifer Lopez äntrar filmen, men det som står ut är inte enbart Lopez i sig eller det faktum att hon dansar till Fiona Apples Criminal, utan hur regissören (och manusförfattaren) Lorene Scafaria har valt att filma henne. Vi ser männen och deras blickar men Todd Banhazis kamera visar inte vad de ser, den visar vad Destiny ser. Vi ser hennes begär, efter Ramonas förmåga att äga rummet och efter Ramona själv. Det är en fantastisk scen, så tydligt bortom den manliga blicken att jag får gåshud. Denna blick, och därmed avsaknaden av en annan, genomsyrar hela filmen. Det är den som gör strippklubben till vilken arbetsplats som helst, och den som låter Ramonas och Destinys relation röra sig gränslöst och komplext mellan romantisk, syskon, mor och dotter.
Finanskrisen 2008 slår hårt mot strippklubbarna och de efterföljande åren krävs det än mer kreativitet för att få någon att hala fram en sedelbunt. Om kunderna inte kommer till klubben måste de sökas upp, och det gör Ramona med hjälp av Destiny, Annabelle (Lily Reinhart) och Mercedes (Keke Palmer). När männen väl når klubben är de redan så fulla eller höga att de omedvetet hyvlar kreditkortet till maxgränsen. Att de i vissa fall ”hjälpts” genom lite ketamin och MDMA i drinken lider Ramona inga större samvetskval av. Handlingarna rättfärdigas med att dessa Wall Street-män själva har stulit pengarna de nu blir av med. Det är ett slags skruvat Robin Hoodresonemang där de tar från de rika och ger åt sig själva.
Förbaskat underhållande
Hustlers bygger på Jessica Presslers essä The Hustles at Scores och filmen följer rätt troget verklighetens kronologi, med utrymme för utbroderingar och lysande inhopp av både Cardi B och Lizzo. Det är svårt att inte le stora delar av denna film, den är så förbaskat underhållande.
Jennifer Lopez är som gjord för rollen som Ramona, hon har aldrig – inte sedan Out of Sight i alla fall – varit så här karismatisk, investerad, bländande. Det går inte att ta ögonen från henne. Även Constance Wu gör ett verkligt starkt porträtt av den drivna, oskuldsfulla, manipulativa Destiny. Men så har de också ett förvånansvärt starkt och bearbetat manus att förhålla sig till. Nog svajar Hustlers aningen i dramatiseringen av vägen neråt men den landar ändå på fötterna, och när den är slut har en lust att börja från början igen.
Blir som en familj
Visst är dramat, svindleriet, i allra högsta grad medryckande och förföriskt, men filmens bultande, bristande hjärta är den familj som uppstår ur handlingarna. Här finns de fyra kvinnorna i centrum, deras barn, en mormor, ett par prostituerade som involveras när bedrägeriet utvidgas. Scenen där de firar jul tillsammans är så full av genuin värme att en liksom ofrivilligt börja önska dem allt i livet.
Men det går såklart inte. Den som får vad den vill ha, vill snart ha mera. ”Viljan att vilja ha är vad som tar kål på mig”, som Roselyn (den riktiga Destiny) konstaterar i Presslers essä. Eller med Ramonas ord: alla i USA försöker blåsa varandra, det finns alltid de som kastar pengar och de som är beredda att dansa.