Shanghai-Himalaya, tur och retur
Det är lätt att se Förfärliga snömannen som en pro-kinesisk charmoffensiv. Men skalar man bort de vackra miljöerna återstår en uppväxtskildring av västerländskt snitt. ANIMATION/BARN
Förfärliga snömannen
Regi: Jill Culton och Todd Wilderman. Manus: Jill Culton. Röster, originalversionen: Chloe Bennet, Albert Tsai, Tenzing Norgay Trainor.
I väntan på Mulan, spelfilmen, ser vi Dreamworks Förfärliga snömannen (Abominable), en animationsfilm som inte helt överraskande tar avstamp i en myt med hemvist i Himalayaregionen.
Här har den lurviga varelsen förpassats till downtown Shanghai, rättare sagt ett djurlaboratorium som även fungerar som fängelse. Det vill säga tills Everest tar till sjappen och söker skydd på ett hustak i närheten.
Det är så den rackaren kommer i kontakt med Yi, den sorgmodiga tjejen som saknar sin far, en förolyckad äventyrare och upptäcktsresande. Vem vet, kanske har de här en gemensam nämnare, med tanke på att också Everest saknar de sina, bosatta långt därifrån.
Sedan är det bara att packa resväskan, ladda upp med mormors dumplingar, och på vägen till Himalaya göra den kinesiska vischan. Med på resan följer Peng och Jin, två jämnåriga killar som förvisso får finna sig i att spela andra fiol – till saken hör att Yi bokstavligt talat själv är en kompetent violinist.
Ögat vilar
Det är knepigt att närma sig Förfärliga snömannen – Jeti på det andra inhemska – utan att se den pro-kinesiska charmoffensiven. Däremot är berättargreppet inte så asiatiskt.
Skalar man bort de häpnadsväckande vackra miljöerna återstår en uppväxtskildring av västerländskt snitt, ackompanjerat av ett vänskap över artgränserna-jippo som i sin tur öser ur såväl E.T. som Lilo & Stitch – för att bara nämna ett par inspirationskällor.
Det gör att slutresultatet inte är fullt så personligt som man skulle önska, i synnerhet som filmens språkdräkt också blickar västerut. (Undertecknad bänkade sig framför originalversionen, svårt att säga hur det fungerar i översättning.)
Det oaktat ska det sägas att ögat vilar, mycket tack vare den undersköna geografiska inramningen. Annars är det inte mycket som sticker ut, eventuellt med undantag för det faktum att den lurviga varelsen i filmens centrum närmast grymtar – i stället för att babbla så det står härliga till vilket ju den klassiska Disneytraditionen påbjuder.
Som en följd av detta är det Yi och hennes resa som stjäl den främsta uppmärksamheten, varför filmen i första hand lär gå hem hos lite äldre barn. På den föreställning som jag själv bevistade var det tjejer i tioårsåldern som var i majoritet.