Lindbergs tindrande Triumf
I Magnus Lindbergs Triumf att finnas till hörs en tonsättare som lyssnar vaksamt till textens nyanser.
SAMTIDA KONSTMUSIK
Radions symfoniorkester Dirigent Hannu Lintu. Solister Joonas Ahonen, Emil Holmström, Jouko Laivuori, Magnus Lindberg, piano, Piia Komsi, sopran, Anna Danik, mezzosopran, Simo Mäkinen, tenor, Aarne Pelkonen, baryton. Musikhusets kör instuderad av Nils Schweckendiek. Lindberg, Stravinsky. Musikhuset 16.10.
Magnus Lindbergs egentliga inbrott i vokalmusikens värld inträffade i relativt hög ålder med körverket Graffiti (2009). Triumf att finnas till uppkom ett knappt decennium senare (2018) och blev den mogna tonsättarens första verk med en text på modersmålet.
Textmängden i Triumf att finnas till är relativt dryg med sju dikter, men så är också tidsspannet omfattande. Halvtimmesverket är genomkomponerat och även om tempon och betoningar skiftar stannar musiken aldrig upp. Den som har hört hans stora orkesterverk sedan ett årtionde, framför allt Al largo (2010), känner igen en förhållandevis bred pensel men också en skör känslighet.
Intressant är hur noggrant Lindberg lyssnar till detaljerna, som om han presenterade en närläsning av Södergran: när texten triumferar hörs trumpeter och när skogens töcken skildras faller musiken temporärt samman, för att i nästa stund uppstå i stora staplar. Seger statueras, men när texten är iskall huttrar också åhöraren. Samtidigt låter allt omisskännligt lindbergskt: orkestreringen är ofta tindrande och gnistrande, harmonierna jublande och färgen tidvis trolsk (till exempel i cellosektionens solon).
Körsatsen, skriven med många långa stavelser låter överlag bra. Men tyvärr dras helheten med smärre balansproblem som förklaras av många delkomponenter: den rätt fylliga orkestersatsen med en grundton i mezzoforte, körens placering och placeringen av texten i munnen. Tyvärr drunknade texten tidvis, mest så i Planeterna.
Arkaiskt bröllop
Om Lindberg var Tonsättaren med stort T under kvällen sågs han också som en av fyra pianister (med Joonas Ahonen, Emil Holmström och Jouko Laivuori)i Stravinskys balettkantat Les Noces (Svadjebka, Bröllopet) för fyra pianon, slagverk, solister och kör.
Verket har en uppenbart central plats i Lindbergs hjärta, men är också något av en anomali i Stravinskys produktion. Det påbörjades samtidigt med Våroffer även om tonsättaren stilistiskt redan var inne i nästa fas när orkestreringen fullbordades. Rytmiken och melodiken är våroffersk, medan orkestreringen är mera neoklassiskt arkaiserande. Tjugo minuter av den här varan är i mesta laget för mig, men samtidigt fungerar allt på så många plan, inte minst i pianosatsen.
Solisterna (Piia Komsi, Anna Danik, Simo Mäkinen, Aarne Pelkonen) sjöng alla högt och ljudligt från scenkanten, men bara Danik förmådde sjunga på en ryska som klingade, medan speciellt tje- (ч) och zj-(ж)-ljuden blev tunna hos de övriga. Kören lät mest brummig.
Hypnos och ljudenergi
Slutligen två verk som belyste andra sidor av Lindberg: I Related Rocks (1997) kunde lyssnaren beundra allt från resonansen av inledningens enskilda slag till de stora pianistiska svallvågorna som sköljde mot slutet eller det metalliska skimret som låg som ett hölje över helheten. Konflikten och intensiteten trappades successivt upp, och när Holmström och Ahonen tog sina steg upp för den symboliska musikaliska trappan, ökade ständigt spänningen med hypnotiskt resultat.
Kinetics (1989) må ha markerat ett uppbrott för Lindberg och en öppning mot ett än starkare harmoniskt tänkande. Men rörelseenergin, som namnet syftar på, är inte särskilt påtaglig, däremot nog ljudenergin och förmågan att skriva stora ackord och täta klanger. Med den fullproppade texturen gick tankarna tidvis till den tidiga Kalevi Aho och det var nästan bara Finlandiahusets akustik som saknades för fullbordandet av helhetsintrycket.
Helt fräscht i och för sig att Hannu Lintu och RSO lyfter fram också 80-talsverket och en i sanning effektiv kontrast till den senare så fagra melodiken.