Vakna upp Finland!
– Det kommer en ny våg av feminister, säger partiledaren Ebba Busch Thor i Sverige. Professor Åsa von Schoultz ger henne rätt: – Det pågår en politisk strid om kvinnor som vill kunna rösta borgerligt utan att uppfattas som antifeministiska. Men Finland ha
Elina Lepomäki är urtypen för en borgerlig feminist men vill själv inte kallas det. Jag talar hellre om mångfald, säger hon och menar att ordet ”feminist” är så laddat att det tar fokus från de sakfrågor som behöver diskuteras. Hon vill väcka Finland ur sin slummer. Det pågår en allt häftigare politisk strid om de kvinnor som vill kunna rösta borgerligt utan att uppfattas som
antifeministiska. Professor Åsa von Schoultz ser det hända, men hon ser också att de gamla maktpartierna inte har insett sprängkraften i den här frågan. – De har inte vaknat ännu men frågan ligger och bubblar under ytan.
– Jag är trött på att höra att jag inte är den rätta sortens feminist!
Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna i Sverige, låter behärskat stridslysten i andra änden av telefonen. Mellan två möten har hon gått med på att ge HBL en intervju om borgerlig feminism.
– Det är viktigt, säger hon när hon ringer upp på avtalad tid.
På förhand har jag, per mejl, frågat om det faktiskt finns en borgerlig feminism. Och vad som utmärker den i så fall.
– Man kan tycka att feminismen är bred, universell och inte känner höger-vänsterskalan men väldigt snabbt blir det politik när man pratar lösningar. Och där skiljer sig högerns lösningar från vänsterns. Så det finns absolut en borgerlig feminism, säger Busch Thor.
Ta Norges statsminister Erna Solberg (Høyre) som exempel. Hon leder landets första borgerliga majoritetsregering med fyra kvinnor som partiledare. Ändå anklagas regeringspolitiken för att vara rentav kvinnofientlig i sin nykonservatism.
Något som Solberg inte varit sen med att tillbakavisa:
– Jag är en feminist med tro på marknadsekonomi och folks valfrihet, men inte på feminismen som vänsterideologi från 1970-talet. Den håller jag inte med om, sade hon i en intervju för Dagbladet i januari.
En provokativ uttolkare
Också i Sverige har svallvågorna gått höga efter animerade debatter. Jag vänder mig till Ebba Busch Thor för att hon är en av de främsta uttolkarna av det svenska tidningar kallar ”den nya borgerliga feminismen”. Busch Thor har skrivit debattartiklar och tagit upp jämställdhetsfrågor i flera tal det senaste året, vilket har fått den socialdemokratiska finansministern Magdalena Andersson att kalla Busch Thors feminism ”skadlig för kvinnor”. Den nya högerfeminismen begränsar, förminskar och kväver, anser finansministern.
Busch Thor har också kritiserats för att fokusera på enskilda symbolfrågor i stället för att angripa de strukturer som upprätthåller orättvisorna.
– Det stämmer inte, svarar Busch Thor. Det är klart att det finns strukturella jämställdhetsproblem. Titta bara på sjukskrivningarna som skjuter i höjden i Sverige. Det är dubbelt så många kvinnor som är sjukskrivna som män och sjuktalen skjuter i höjden efter andra barnet. Det är ett strukturellt problem som handlar om könssegregering på arbetsmarknaden.
Hur menar du?
– Vi har gett mansdominerade branscher utrymme och möjlighet att starta egna företag och vara sin egen arbetsgivare med allt vad det innebär av löneutveckling och självständighet i stället för att vara anställd. Att ha eget företag har blivit normen inom många mansdominerade branscher.
– Samtidigt är kvinnodominerade branscher som vård och omsorg i hög grad en del av den offentliga sektorn och det innebär att kvinnors löner utvecklas kollektivt. Kvinnor tillåts inte vara individer på samma sätt som män.
Busch Thor drar efter andan för att understryka sin poäng:
– Kvinnor i vårdbranschen som är missnöjda med sin arbetsgivare har ofta inga valmöjligheter. De sitter fast med landstinget som arbetsgivare.
Och lösningen?
– Vi måste öppna upp ännu mer för konkurrens, företagande och individuella lösningar också inom kvinnodominerade branscher.
Det laddade ordet
Ebba Busch Thor har inte alltid kallat sig feminist. Det har funnits tider när hon sagt att ”kristdemokrat räcker bra som etikett”. Men som den skickliga politiker hon är har hon sniffat sig till att jämställdhetsfrågan ligger i tiden och plockat in den i sin politiska palett vid sidan av den kristdemokratiska klassikern familjepolitiken.
Något som lönat sig: i det senaste riksdagsvalet 2018 gick KD från att vara ett parti på spärrgränsen till att bli en av valets stora vinnare, med sex nya mandat vilket är mycket för ett litet parti.
– Det kommer en ny våg av feminister, säger Busch Thor. Kvinnor som inte känner igen sig i beskrivningen av kvinnor som offer.
På Instagram är Busch Thor Sveriges populäraste partiledare med över 110000 följare. Det är ingen slump utan resultatet av noggranna analyser om hur kvinnliga väljare ska lockas till partiet. På Instagram publicerar hon bilder av sitt liv som privatperson och politiker i en utstuderad blandning.
– Vi måste respektera att kvinnor gör val som inte ser statistiskt bra ut. Det handlar om en ytterligare frigörelse för kvinnorna – en frigörelse ur vänsterns alltför snäva definition av feminism.
Det är i det här skedet Ebba Busch Thor sätter ord på sin frustration över att ideligen bli anklagad för att vara fel sorts feminist.
– Vi på högerkanten vill inte längre bli skuldbelagda för våra val och anklagade för att förråda vårt eget kön! Det behövs ett uppvaknande och en attitydförändring.
Hur menar du?
– Den stora skiljelinjen mellan högeroch vänsterfeminism är synen på statlig inblandning. Medan vänsterfeminismen förespråkar statliga lösningar och 50–50-modeller vill den borgerliga feminismen undanröja hinder och möjliggöra för kvinnor att påverka sitt liv i den riktning de själva vill. Vänsterfeminismen förespråkar en statistisk jämställdhet och en politisk detaljstyrning som leder bort från den enskilda individen.
Hon tar sig själv som exempel: det är hennes man som till merparten skött markservicen och de två barnen medan Busch Thor rest land och rike runt för politikens skull.
– Om vi hade haft en 50–50-modell hade många föräldraförsäkringsdagar brunnit inne för vår familj, och det hade framför allt gått ut över barnen. Därför tycker vi att man ska kunna göra just som jag gjort, deltidsarbeta med båda barnen.
Samtidigt, fortsätter Busch Thor, måste vi sluta skuldbelägga de kvinnor som vill stanna hemma tills barnet är två år.
– Vi måste sluta med denna mammaskam!
Finland har inte vaknat ännu
Professor Åsa von Schoultz vid Helsingfors universitet har inga problem med att se vad det är för förändring i samhället som är på gång: det pågår en politisk strid om de kvinnor som upplever jämställdheten som viktig men som inte känner igen sig i den rådande feministdebatten.
– Det vi ser hända är konservativa partier som försöker ta marknadsandelar på klassisk vänstermark. Striden står om de kvinnor som vill kunna rösta borgerligt med gott samvete utan att uppfattas som antifeministiska. I det läget gäller det för borgerliga partier att ge den här väljargruppen en klar bild av vilka trovärdiga alternativ man har när det gäller jämställdheten, säger von Schoultz.
Det är därför Ebba Busch Thor säger saker som att dagens kvinnor inte vill göra karriär som en sämre version av männen på 80- och 90-talet genom att säga hej då till familjen på måndagsmorgonen och återse den först på fredagskvällen.
– Dagens kvinnor vill ha både familj och göra karriär. Man vill inte välja, utan ha både och. Därför är det vår uppgift som beslutsfattare att hitta lösningar på det livspusslet utan att kvinnorna tvingas offra sig på feminismens altare, har Busch Thor sagt vid upprepade tillfällen.
Professor Åsa von Schoultz kan i sin forskning se de förändringar Busch Thor gör politik av:
– Som väljarforskare med fingret på pulsen kan jag se en allt större betoning på den så kallade GALTAN-skalan, alltså den syn på politiken som utgår från kulturella värderingar snarare än ekonomi och omfördelning. Vi kan också se en större könsklyfta än tidigare i röstningsbeteendet, det vill säga det finns en större uppdelning i hur män och kvinnor röstar.
Översatt till finländsk verklighet handlar det om två partier som sticker ut: De gröna och Sannfinländarna:
– Högutbildade kvinnor söker sig till De gröna medan lågutbildade män hittar en hemvist hos Sannfinländarna.
Däremot har de gamla maktpartierna i Finland ännu inte förstått sprängkraften i jämställdhetsfrågan, menar von Schoultz.
– De har inte vaknat och därmed inte reagerat men det är fullt möjligt att vi får se en liknande trend också hos oss framöver. Frågan ligger och bubblar under ytan.
Men helt säkert är det inte. Det som anses vara politiskt korrekt i Sverige är nödvändigtvis inte det i den finska politiska kulturen:
– I Sverige beskrivs utrikespoliti
Det handlar om en ytterligare frigörelse för kvinnorna - en frigörelse ur vänsterns alltför snäva definition av feminism. Ebba Busch Thor, partiledare för Kristdemokraterna i Sverige
Den nya högerfeminismen begränsar, förminskar och kväver. Magdalena Andersson, socialdemokratisk finansminister i Sverige
ken som feministisk och alla med någon sorts trovärdighet kallar sig feminister. I Finland yvs man i stället över en kultur ”där man säger som det är”. Få finländska politiker vill ta ordet feminist i sin mun. Det är ett oerhört laddat ord i Finland, säger von Schoultz.
Feminist i praktiken men inte i retoriken
En av dem som inte vill kallas feminist är Samlingspartiets riksdagsledamot Elina Lepomäki.
– Jag talar hellre om mångfald. Det har kommit en sorts backlash kring ordet feminist som märks i sociala medier. ”Feminist” har blivit ett rött skynke som tar fokus från de sakfrågor som behöver diskuteras. Jag känner många konservativa män som är anhängare av jämställdhet men som ser feminismen närmast som förklädd socialism. Jag brottas själv med ordet för att det fokuserar på ett symtom i stället för själva sjukdomen. Också en del män riskerar att marginaliseras.
Välfärdsstatens uppgift är att skydda människor, inte arbetsmarknadsorganisationer, herrklubbar eller branschförbund. Det kan inte vara en förutsättning för att få social trygghet att höra till en arbetslöshetskassa. Elina Lepomäki Riksdagsledamot, Samlingspartiet
Vad är du då om du inte vill kallas feminist? – Vi borde hitta på ett nytt ord. Diversitistfeminist, kanske. Diversitist. Jag är för mångfald och olika gruppers rättigheter men jag vill inte begränsa det till att vara enbart en könsfråga.
Lepomäki har gjort sig känd som en nytänkare med provokativa stråk, inte minst i egenskap av styrelseordförande för den liberala tankesmedjan Libera med bland annat Björn ”Nalle” Wahlroos bland styrelsemedlemmarna. Trots sin unga ålder har hon också skrivit en bok, en veritabel tegelsten på 600 sidor, om den politik hon vill se i Finland.
Hon är ute efter att förändra sitt hemland och det var därför hon flyttade tillbaka, efter många år utomlands. Hon har en mission, och allt börjar med arbetsmarknaden.
– Det finns ett oerhört homogent tänk i Finland. Som arbetsgivare är man van att anställa människor med samma utbildning som man själv, helst ska de också ha läst vid samma universitet eller yrkesskola. Likriktningen drabbar inte bara kvinnor utan också utlänningar och människor som studerat på andra ställen och har en annorlunda karriär.
Under åren utomlands upplevde Lepomäki arbetsliv med en helt annan dynamik.
– När jag började jobba för Nordea sommaren 2003 kom majoriteten av sommarjobbarna från finska Kauppakorkeakoulu eller svenska Hanken. Själv var jag teknolog och lite udda. När jag ett år senare flyttade till Nordea i Köpenhamn var jag plötsligt inte längre den enda teknologen. Där fanns dessutom matematiker, naturvetare, säkert också någon statsvetare.
Lepomäki flyttade vidare till London.
– Det var den verkliga ögonöppnaren. Jobbet var i stort sett detsamma men vi som jobbade kom från hela världen med all möjlig utbildning och bakgrund. Som chef anställde jag själv människor som hade läst engelsk historia utan minsta kontaktyta till finansiering.
Lepomäki återknyter till den ursprungliga frågan om feminism:
– Jag insåg att det avgörande är motivationen och lusten att lära sig. Men den insikten saknas fortfarande i Finland och vi fortsätter rekrytera människor stöpta i samma form. Det drabbar många grupper beroende på kön, hudfärg, religion, ålder, deltidsjobb och handikapp.
Du vill inte begränsa det till en könsfråga. Men arbetsmarknaden måste förändras, säger du, precis som de nordiska borgerliga feministerna. – Ja, och inte bara vad gäller strukturer och lagstiftning utan också attityder. Jag tror att vi inom politiken kan stifta lagar som på sikt leder till en liberalisering av attityder.
En flexiblare arbetsmarknad och en reform av den sociala tryggheten är Lepomäkis medicin. Hon har också ett lösningsförslag: idén om ett ”grundkonto” som tankesmedjan Libera fört fram.
Det går i korthet ut på att alla finländare som fyllt 18 år får ett statligt konto med 20 000 euro som man själv förfogar över. Det kan jämföras med basinkomsten men betonar ännu mer individens eget ansvar.
– Det ger människan social trygghet men också kraft att själv fatta sina egna beslut. Om du har en period där du studerar, deltidsjobbar, är föräldraledig eller utan jobb kan du använda pengarna. Andra perioder när du har inkomster fyller du på kontot.
Det är mer invecklat än så här, med begränsningar både för uttag och sparande, men i korthet handlar det om att minska den statliga byråkratin och kategoriseringen av människor i boxar.
– Man behöver kanske inte vara 100 procent föräldraledig i 9 månader och helt borta från sitt företag om man råkar vara företagare. Att få barn betyder ju inte att man är hundra procent arbetsoförmögen. Men hos oss känner man inte en modell där man kan jobba ens litet.
Grundkontot skulle enligt Lepomäki också lösa ett annat stort problem, det faktum att finländska hushåll köper förhållandevis litet tjänster.
– Vi är till exempel inte vana vid hemhjälp. Vi överöser vårt dagisväsende med lovord och visst finns det mycket bra med det. Men om vi har två föräldrar som båda vill göra karriär är det totalt omöjligt att varje dag hinna hämta barnen från dagiset halv fem eller fem, särskilt om man har arbetsresor.
Lepomäki talar av egen erfarenhet, hon har två barn i skolåldern och en man i finansbranschen. Det är ett evigt pusslande med kalendrar.
– Om man vill få vardagen att löpa förutsätter det att man har råd att köpa service. Det som är vardag runtom i världen. I Finland äter familjer sällan ute på restaurang utan lagar maten själva. Man använder inte tvätterier utan tvättar kläderna själva. Vi gör allt själva. Inte konstigt att föräldrar blir utmattade. Och när merparten av ekvationen faller i kvinnans famn kan vi inte ens med bästa vilja i världen påstå att systemet fungerar.
När Lepomäki analyserar situationen ser hon höga skatter som en bidragande orsak till den obefintliga servicemarknaden.
– Ta en hälsocentralläkare som exempel. En mamma, som vill köpa en timme städning eller it-hjälp. För att lyckas med det måste hon först tjäna 42 euro själv för att kunna betala 10 euro netto i handen till den hon köper tjänsten av. 32 euro går alltså till skatter och lagstadgade avgifter. Det leder till att personer som inte har lika höga inkomster som en hälsocentralläkare helt enkelt inte har råd att köpa tjänster. Och när det inte finns en efterfrågan uppstår heller inga arbetstillfällen. Lepomäki ler lite sorgset: – Det är ironiskt hur varmt vi talar om tjänster vi köper på våra resor utomlands och det liv som levs i de länder vi besöker. Men det är faktiskt fullt möjligt att skapa det här hemma också.
Välfärden måste skydda människan
Hur det ska gå till beskriver Lepomäki i sin 600 sidor tjocka bok. Det börjar enligt henne med att se till att makten hålls i demokratiska händer:
– Välfärdsstatens uppgift är att skydda människor, inte arbetsmarknadsorganisationer, herrklubbar eller branschförbund. Att höra till en arbetslöshetskassa kan inte vara en förutsättning för att få social trygghet.
– Jag skulle också lagstifta om en minimilön. Det är enda sättet att råda bot på ojämlikheterna. Varför i himlens namn ska minimilönen för en pappersarbetare vara högre än för en barnträdgårdslärare? Det finns inget rimligt skäl till det. Att man sedan ska kunna förhandla lokalt om individuella löner utifrån personens kompetens är en annan femma. Men branschvisa kollektivavtal som ger pappersarbetare högre minimilön än en barnträdgårdslärare är en orättvisa som det är lagstiftarnas sak att lagstifta bort.