Visst, jag beundrar alltjämt den generationens livslånga engagemang för en bättre värld, men samtidigt, i takt med att allt fler av mina tidiga mentorer gått bort, kan jag också känna en viss ambivalens inför mina dåtida prioriteringar.
Jag såg den färska Woodstock-dokumentären på Arenan häromveckan – och drabbades av en lite svårdefinierbar nostalgi.
Inte för att jag var där, förstås – jag var bara två år när det begav sig – utan för att jag plötsligt kom ihåg hur starkt den där mytomspunna festivalen präglade mig i den formativa åldern.
Jag var sexton när jag skaffade trippelplattan som utkommit tolv år tidigare, ett knappt år efter festivalen. Med tiden lärde jag mig den utantill, liksom den Oscarsvinnande filmen jag såg kort därefter. Medan mina jämnåriga kompisar laddade upp på förfesterna med signaturmelodin till Ghostbusters satt jag själv och gnolade på Melanie Safkas Woodstockhymn som hade släppts några år efter festivalen: ”We were so close, there was no room / We bled inside each others wounds / We all had caught the same disease / And we all sang the songs of peace.” (På svenska ungefär: ”Vi var så nära, det fanns inte plats / Vi blödde i varandras sår / Vi hade alla drabbats av samma sjukdom / Och vi sjöng alla fredens sånger”)
Jag var med andra ord hyfsat osynkroniserad med min samtid – musikaliskt, vill säga: axelvaddarna på mina pastellfärgade kavajer vittnade däremot om motsatsen, och utåt sett var jag lika långt från en hippie som Charlie Sheens karaktär Bud Fox var från Koijärvirörelsens aktivister i den första Wall Street-filmen.
Men det kvittade, för musiken satte desto djupare spår. Country Joe McDonald gjorde mig till pacifist, bombkrevaderna Jimi Hendrix trollade fram ur sin Stratocaster väckte mitt intresse för Vietnamkriget medan Crosby, Stills & Nashs Suite: Judy Blue Eyes fortfarande hör till favoritlåtarna. I mitt medvetande växte Woodstockfestivalen till inget mindre än en epokgörande händelse i mänsklighetens historia – vilket är en smula ironiskt eftersom jag varken då eller senare varit någon hejare på festivaler.
När jag ser Barak Goodmans dokumentär inser jag också något annat – nämligen hur starkt just 68-generationen formade mitt sätt att se på omvärlden, på samhället, kulturen, politiken, allt.
Eftersom jag tidigt anammade en stor del av deras vänsterliberala ideal var det bara följdriktigt att jag genast i början av min skribentbana valde att intervjua många av den generationens framträdande kulturpersonligheter, skrev en bok tillsammans med en av den finlandssvenska litteraturens portalgestalter, översatte en tvådelad biografi över epokens mest omsusade nationalpoet och överlag kände en lite diffus plikt att lyfta fram mina föregångare i stället för att fokusera på vad jag själv ville säga.
Utan att jag riktigt fattade det själv gjorde jag fyrtiotalisternas narrativ till mitt eget. Och just därför kan jag fortfarande känna en egendomlig samhörighet med alla de där ärrade Woodstockveteranerna som i Goodmans film högtravande talar om festivalen som ”en milstolpe i kosmisk tid”.
Visst, jag beundrar alltjämt den generationens livslånga engagemang för en bättre värld, men samtidigt, i takt med att allt fler av mina tidiga mentorer
”50 år har förflutit sedan den mest legendariska av festivaler: Woodstock 1969. Författaren Mårten Westö tror fortfarande på Woodstockandan – men den splitternya boxen med 38 cd-skivor tänker han inte skaffa.”
MåRTEN WESTö
är författare.
gått bort, kan jag också känna en viss ambivalens inför mina dåtida prioriteringar.
Borde jag inte ha fokuserat mer på min samtid, på de problem jag och mina jämnåriga stod inför, i stället för att ägna så mycket tid åt att nyansera den föregående generationens självbild?
För nu, när millenniegenerationen plötsligt betraktar min egen generation som jätteproppen Orvar, är det ju så dags. Hur sjutton gick allt så här snabbt? Det känns faktiskt lite snopet. Så vad göra? På nytt grotta ner sig i materialet och skaffa den där splitternya Woodstock 50-boxen med 38 cd-skivor och 432 spår? Nja, skulle inte tro det. Däremot tror jag fortfarande på Woodstockandan – men i miniatyrskala.
Som när vår äldre son beslutade sig för att ordna en musikfest i höghuset vi just då flyttat in i, bara för att alla grannar skulle lära känna varann lite bättre.
Till vår häpnad visade sig huset vara en musikalisk guldgruva. Här fanns den unge pianospelande ekonomen som drivit sitt eget partyband i flera år. Här fanns grannen som kunde hela Eagles och Beatles repertoar på sina fem fingrar. Här fanns den lite blyge hemvårdaren som sjöng finska tangon som om han aldrig gjort något annat. Ja, till och med den kände schlagerartisten på femte våningen som inte sjungit inför publik på flera år stämde plötsligt upp med en aria till sin fru.
Efter tre timmar av musik och kärlek var stämningen i huset som förbytt.
Och fortfarande, drygt tio år senare, talar folk om den där kvällen – och väntar på uppföljaren.