Är Wilma ett straffregister?

Det spelar ingen roll vad den digitala kommunikationsplattform som skolorna använder heter. Det centrala är hur den används.

Visst kunde man höra

en kollektiv suck av lättnad då nyheten om att Helsingfors stad tänker slopa Wilma kablades ut nyligen? Och nog var det många som uttryckte en viss besvikelse över att ett annat program planeras som ersättare i stället?

Wilma har i likhet med Wettex, eller säg Topz, blivit synonymt med själva produkten, i det här fallet en digital plattform som används för kommunikation mellan skola och hem, för lärare och vårdnadshavare och – då barnen är äldre – elever. Det är kanske inte att undra på: 97 procent av kommunerna har Wilma. Det innebär 3 400 skolor och ett par miljoner användare, enligt Yle.

Men hur kan denna elektroniska variant av det klassiska kontakthäftet väcka så mycket känslor? Varför har Wilma i det närmaste blivit ett skällsord?

En notifikation

dyker upp på mobilskärmen mitt under arbetsdagen. Mitt barn har fått en så kallad lektionsanteckning, något av de många färdiga alternativ med färgkoder som finns, och jag inser att jag inte vet hur jag förväntas reagera på den. Anteckningen är den första i sitt slag, och det är tydligt att den här skolan på högstadienivå kommunicerar betydligt mer frekvent genom Wilma än vad fallet var i de lägre klasserna.

För ja, hur Wilma används skiljer sig mellan skolor, lärare och också föräldrar.

Det finns skolor som främst informerar om viktiga kommande evenemang, andra där lärarna motiverar de frekventa noteringarna med att plattformen är en slags anteckningsbok för dem själva inför betygsättningen.

Det finns föräldrar som knappt loggar in på Wilma och andra som kan skriva ilskna meddelanden sena kvällar och förvänta sig svar omedelbart.

Det finns lärare som tycker det är skönt att kommunikationen har flyttat till plattformen och de som hellre lyfter, den ofta privata, luren och ringer upp föräldrar vid kvistiga lägen.

Också elever tar emot beskeden på olika sätt. Hjärtskärande är att höra om dem som nästan aldrig får höra något positivt utan där Wilma blivit synonymt med straff.

Där kan doktoranden

Sanna Oinas undersökning ändå nyansera bilden. Hon har gått igenom 210 000 lektionsanteckningar som nästan 8 000 elever har fått. Det visar sig att 70 procent av eleverna har fått positiv respons. Det negativa överväger alltså inte på det sätt som debatten kan göra gällande. Å andra sidan fick 74 procent anteckningar om glömska, och en tredjedel om ordningsproblem, enligt tidningen Opettaja.

Oroväckande är att 14 procent inte fick några anteckningar alls – återkopplingen fördelar sig alltså inte jämlikt.

Anne-Mari Kuusimäki forskar i sin tur i hur lärare och föräldrar upplever Wilma. Hennes slutsats är kort sammanfattat att en övervägande del är nöjda med verktyget. Att det inte är alldeles okomplicerat visar ändå att programtillverkaren för några år sedan såg sig nödtvungen att be psykiatern Ben Furman skriva en guide om hur man kommunicerar vettigt via Wilma.

År 2019

känns det svårt tänka sig en skolvardag utan en digital kommunikationsplattform, vad den än heter. Centralt är att tydliga spelregler för användningen görs upp och att också pedagogiska aspekter, som den om uppmuntran, beaktas. Det här behöver sedan kommuniceras (jo!) ut vid varje terminsstart – för varje höst börjar en ny generation elever och föräldrar, något som ibland verkar glömmas bort i skolvärlden.

Kärnan i en lyckad kommunikation mellan skola och hem är ändå att föräldrar och personal hyser ömsesidig respekt för varandra, och också har en känsla för hurdant och hur mycket informationsutbyte som är vettigt.

Och det är väl exakt en sådan diskussionskultur som vi vill fostra våra barn in i, på nätet, i fysiska möten – och på Wilma?

”Det är väl exakt en sådan diskussionskultur som vi vill fostra våra barn in i, på nätet, i fysiska möten – och på Wilma?”