Den missförstådda konstnärens återupprättelse
På Tate Britain visas för tillfället en retrospektiv utställning med William Blake i fokus. Museet har gjort ett fantastiskt arbete med att förmedla de motgångar konstnären upplevde utan att låta dem definiera honom.
KONST
William Blake
Tate Britain, Millbank, London. Till 2.2.2020.
För 210 år sedan, den sjuttonde september 1809, undertecknades fred mellan de krigande makterna Sverige och Ryssland, och det ryska Storfurstendömet Finland blev till. Samma dag, 2000 kilometer västerut, utkom ett nummer av den brittiska veckotidningen The Examiner där den enda samtida konstkritiken som konstnären William Blake (1757–1827) någonsin fick publicerades. I jämförelse med avslutandet av ett krig kan en liten recension tyckas bagatellartad, men faktum är att båda dessa händelser hade konsekvenser för världshistorien, om än på mycket olika sätt och i olika skala.
Det var sommaren 1809 som den då 51-årige Blake slog upp dörrarna till sin första soloutställning i sitt familjehem i centrala London, ovanför sin brors strumpaffär. I en polemisk egenhändigt utgiven katalog deklarerade Blake att han ämnade återupprätta den “storslagna konsten” och redan i inledningen avfärdade han konstnärer som Tizian och Rembrandt. Men inte ens de provokativa orden kunde locka en uppenbarligen svårflörtad publik, och The Examiners John Hunt skrev avmätt att utställningen bestod av en “sjuklig hjärnas utbrott” och avfärdade Blake som en “olycklig galning”. Det dröjde åratal innan Blake repade sig.
Som ett verkligt liv
För eftervärlden har William Blake i likhet med Vincent van Gogh blivit urbilden av den missförstådda konstnären. I hemlandet Storbritannien är Blake geniförklarad och anses nu för tiden vara en av landets mest betydelsefulla konstnärer, men annat var det när det begav sig. Ändå är inte Blakes biografi en oändlig radda dystra händelser, utan en kronologi med toppar och dalar – som ett verkligt liv så ofta tenderar att göra. Detta kommer mer än väl fram på det pågående Blakeretrospektivet på Tate Britain, där en fantastisk samling originalverk ställs ut i kronologisk ordning, indelade i fem tematiska helheter. Bla
kes oefterhärmliga och vidunderliga verk – symmetriska och noggrant utförda men samtidigt otämjda och inkorrekta – är så pass fantasifulla, symboliska och psykedeliska att de i sig själva inte ger några som helst biografiska ledtrådar. När de däremot kontextualiseras i utställningen blir det uppenbart att Blake var så mycket mera än en tragisk outsiderkonstnär. Utöver det poängteras att även den mest radikala och rebelliska konstnärens liv inte nödvändigtvis är värst spännande eller kittlande: vardagslivets tråkiga motgångar och petiga beställningsarbeten gör sig gång på gång påminda.
På Tate har man haft resurserna att sammanställa en fantastiskt diger utställning där många olika sidor av Blakes estetiskt enhetliga men innehållsmässigt mångsidiga konstnärskap presenteras. Det måste ha varit ett Sisyfosarbete att utarbeta retrospektivet, för Blake är för den brittiska publiken minst lika känd som författare. Inte nog med det – de tusentals rader poesi han skrev under sin livstid finns i vissa fall publicerade i otroliga illustrerade böcker, handtryckta med en metod utarbetad av Blake själv. Hans produktion innefattar med andra ord inte bara en stor mängd bildkonst utan även böcker, pamfletter och texter. Att sammanfatta ett arkiv som dessutom är utspritt bland samlare och institutioner är ett uppdrag bara en riktigt välutrustad inrättning kan åta sig, och Tates kuratorer har celebrerat sin privilegierade position med att enbart ställa ut original. Här lyser digitala lösningar och experimentella grepp med sin frånvaro – det är bara rum efter rum med originalverk, som om det vore världens enklaste sak att nästan 200 år efter någons död sammanställa dennes kvarlåtenskap.
Retrospektivet gör ett fantastiskt arbete med att förmedla de motgångar som Blake erfor utan att låta dem definiera honom. Den katastrofala soloutställningen år 1809 och dess långtgående efterdyningar innehar ingen central position i Tates narrativ, och med tanke på de världar som existerar i Blakes konst är det föga förvånande att museet tagit för givet att betraktarna vill dyka in i bilderna med muskulösa mytologiska människor och stjärnfläckade himlavalv. Och just när man kommit till den del av kronologin där en bitter och tunnhårig man i övre medelåldern drar sig tillbaka, den del där berättelsen tenderar ta slut, så kommer en sista solig påminnelse om att det går att ta sig igenom varje kris: ungefär tio år efter sin enda recension har Blake en sista explosiv skapande period, sporrad av yngre vänner som stimulerar och stöttar honom. Utställningen börjar och slutar på samma sätt: med färggranna verk där vilda figurer svävar i himmelska sfärer. Nakna och fria men högst levande och därmed plågade.
I hemlandet Storbritannien är Blake geniförklarad och anses nu för tiden vara en av landets mest betydelsefulla konstnärer, men annat var det när det begav sig.