Charmanta möss och människor i historiskt Helsingfors

Barnoperan Vickan & Väinö slår ett slag för en levande tvåspråkighet.

BARNOPERA

Vickan & Väinö

Musik: Cecilia Damström. Libretto och regi: Marina Motaleff-Kelly. Scenografi och dräkter: Tarmo Tanttu. Ljus: Erno Seppälä. Musiker: Janne Valkeajoki, dragspel. I rollerna: Hedvig Paulig, Aku Rantama, Ville Salonen. Opera Box föreställning på Alexandersteatern 17.10. Barnopera är en knepig genre med sin kinkiga balansgång mellan en i sig seriös musikdramatisk framställning och ett uttryck som närmar sig den unga publiken på dess egna villkor. Allvar och lek i optimala proportioner.

Det här hade Marina MotaleffKelly (libretto och regi) och Cecilia Damström (musik) lyckats på kornet med i Vickan & Väinö, som dessutom på ett välkommet sätt slår ett slag för en levande tvåspråkighet. Språk är en möjlighet, inte ett hinder, också när man inte förstår varandra alls.

Vilket är fallet med det äventyrslystna mösset Vickan, som kommit med båten från Stockholm och träffar torghandlarmösset Väinö i Helsingfors och snart finner sig indragen i mysteriet med arkitekt Carl Ludwig Engels stulna ritningar.

Vickan och Väinö utvecklar snabbt en fungerande kommunikation och efter diverse lagom spännande förvecklingar överlistar de även boven, Engels avundsjuka konkurrent. Tvåspråkigheten fungerar fint utan alltför mycket upprepningar – via Engel får vi oss även en smula tyska till livs – och som bonus serveras vi en dos historisk Helsingforskunskap.

Charmigt gammaldags

Att huvudpersonerna är möss fungerar sagologiskt som smort och ger föreställningen en klar tilläggsdimension. Det sceniska förverkligandet är tilltalande på ett sympatiskt gammaldags vis och Tarmo Tanttus kulisser och dräkter drar sitt avgörande strå till den charmiga helhetsbilden. Kanske kunde barnen ha getts möjlighet till ytterligare interaktion med aktörerna, nu stannade det vid att man en gång fick visa åt vilket håll tjuven flytt.

Cecilia Damströms funktionella, avgjort tonala men aldrig slätstrukna musik understryker effektivt de olika stämningarna och dramatiska skeendena och känns överlag estetiskt välavvägd, även om den där speciella melodin man går och nynnar på efteråt nog lyser med sin frånvaro. Den enda musikern, Janne Valkeajoki, fick ligga i för två men drog sitt dragspelslass med den äran.

Sångartrion var bra med på noterna, såväl skådespelarmässigt som vokalt. Ville Salonen (Väinö) och Aku Rantama (arkitekterna) tog ut de sceniska svängarna med besked och textade därtill föredömligt tydligt. Hedvig Pauligs Vickan var hur frejdig som helst, men det var stundom svårt att höra vad hon sjöng och eventuellt var rollen aningen för högt skriven.

Den knappa 40 minuter långa operans åldersrekommendation är 4–10, men alla med ett visst mått av barnasinne i behåll har behållning av den. Den ges inalles sju gånger med sista föreställningen i dag klockan 13.