Katja Lundén tar språnget in i drömvärlden
Katja Lundén omger sig med en nyskapande och lyckad arbetsgrupp i drömskt surrealistiska Universo.
DANS
Katja Lundén Company: Universo
På scenen: Anna-Mari Kähärä, Laura Lahe, Katja Lundén, Janne Marja-aho, Sara Puljula, Senja Suvanto, Laura Viding. Koreografi: Katja Lundén, Janne Marja-aho. Musik: Anna-Mari Kähärä. Regi och manus: Katja Lundén, Janne Marja-aho, Anna-Mari Kähärä. Dräkter: Erika Turunen. Mask: Riikka Marianna Vartiainen. Ljus- och ljuddesign: Janne Teivainen. Alexandersteatern 15.10.
Universo, smaka på namnet: på spanska ett eget universum, en speciell värld att dyka in i. Men på finska handlar ordet om spirande drömmar – ganska fyndigt, speciellt som slutresultatet vid Katja Lundén Companys senaste föreställning faktiskt blir en stilig kombination av bägge två, en egen lätt surrealistisk värld med drömmar som röd tråd.
Katja Lundén har under de senaste åren arbetat utifrån en nutida syn på flamencon, främst med musik från band. Nu blir det äntligen livemusik, vilket ger helt andra dramaturgiska möjligheter än om man är bunden till förinspelat. Arbetsgruppen för denna föreställning kändes som ett helt nytt och lyckat spår i Lundéns karriär. För regi och manus stod hon själv tillsammans med Anna-Mari Kähärä, som tonsatt musiken, och Janne Marja-aho, varav den sistnämnda blev kvällens största utropstecken. Han är verkligen mångsidig som få, stark både som dansare och sångare, vilket han här kombinerade på ett berörande sätt. Dansarjaget uttryckte stundvis vilsna och darrande emotioner, samtidigt som han hade en spännande tyngd som påminner om flamencons jordnära laddning. Sångarjaget gick kort och gott genom märg och ben.
Enhetlig men världsomfamnande musik
Största delen av musiken var karakteristisk Kähärä, det vill säga fritt flytande utan trånga genrespiltor, med smaker som jazz, chanson och filmmusik, humorn inte att förglömma. Som sidekick hade hon mångsidiga Sara Puljula, helt i sitt esse som scenisk musiker, som också bidrog med några egna alster, speciellt drömska kontrabassolon. Man hade gärna sett ännu mer av Anna-Mari Kähäräs och Sara Puljulas karismatiska scengestalter.
Några Kähärälåtar från band hade man också klämt in. Philomelakören på skiva gav verkligen ett magiskt mervärde, medan I hear drums med Anna-Mari Kähärän orkesteri påminde om det problematiska med inspelad musik i detta sammanhang: det går lätt så att dansen underkastar sig, medan dans tillsammans med levande musik har ett helt annat, aktivt grepp.
Att tala flamencons språk
Flamencon då, som ju ändå varit Katja Lundéns huvudsakliga scenspråk och husgrund att vila sig mot? Den kändes glädjande fri och andades på ett mer stilla, till och med sårbart sätt än tidigare. Ett flamencomedel man använde sig av synnerligen effektivt var de knivskarpa musikaliska hugg som ofta gav musiken fin skärpa. Annars har Katja Lundén en viss förkärlek för minimalistiska rytmmattor – som bäst är de synnerligen effektiva, som i inledningens festliga kvintett med Marja-aho bortkommen mellan klapprande brudar, men ibland skulle jag önska mig starkare botten och kanske lite tung groovighet, vilket denna gång blev en bristvara. Ingen av musikerna talade trots sin bredd just flamencons språk med alla dess färger.
Riktigt imponerande var Lundéns solonummer Dame la mano, där man musikaliskt utgått från flamencons soleá por bulerías men skapat något helt eget, med rytm och skalor som kändes bekanta men utan att försöka efterapa något. Fulla poäng till Erika Turunen för det festliga volangberget här, och även i övrigt mycket lyckade dräkter.
Gruppkoreografierna kändes mest bekanta från Lundéns tidigare verk, trotjänarna behärskar hennes stil fint men lite mer jordad kunde dansen emellanåt vara om man vill ha lite mer av flamencokroppslighet.
Senja Suvanto fick även en chans att spela violin och dansa lite samtidigt. Överlag fick jag intrycket att arbetsgruppen var trygg med varandra, vilket öppnar för att pröva på nya saker. Katja Lundén både reciterade spansk text och bidrog med egna översättningar och sångtexter, vilket kändes som en ny inmutning och bidrog till att göra verket till helgjutet.