Sufflören utför teaterns osynliga arbete
Dramatensuccén Sufflören tar sig till Lilla Teaterns scen i Joachim Wigelius skepnad.
teater
Sufflören
Text: Andreas T. Olsson. Regi: Marina Meinander. Scenografi: Marina Meinander och Ville Aaltonen. Kostym: Anne-Mari Toukosuo. ljus: Ville Aaltonen. ljud: Antero Mansikka. Mask och peruk: Tuula Kuittinen. På scenen: Joachim Wigelius. Premiär på lilla Teatern 17.10.
Joachim Wigelius hanterar sin roll väl i Andreas T. Olssons monolog Sufflören, en Dramatensuccé som nu tagit sig till Lilla Teatern i Helsingfors.
Han kan vara diskret, nästan försvinna i kulisserna med sin svarta kavaj och ljusgula skjorta som han bär för att undvika att reflektera ljus. Till sufflörens yrkesroll hör nämligen att inte göra väsen av sig, inte sticka ut, vara motsatsen till vissa diviga skådespelare. Men så småningom tar han ut svängarna mer och mer när han går in i teaterhistoriens klassiker, spelar alla hantverkarroller i Shakespeares En midsommarnattsdröm, kör slutmonologen i Tartuffe och bjuder på sufflering-i-sufflering när han tar sig an Cyrano de Bergeracs roll och under balkongen viskar repliker till Christian som i sin tur upprepar dem till kärleksobjektet Roxane.
Mycket handlar om att driva med skådespelaryrket, förstås kärleksfullt eftersom det här ju även är en pjäs skriven för en riktig Skådespelare – en och en halvtimme på scenen och mängder av text!
Iakttagelser om teatern och livet passerar revy. Flera är träffsäkra och småkul, men jag ser inte riktigt vad man egentligen vill med pjäsen. Visst talas det om osynligt arbete och hierarkier, men pjäsen gör få ansatser att knyta an till samhället på ett allmännare plan vilket gör det svårt för mig att engageras.
Joachim Wigelius gör ett smidigt arbete och Marina Meinander får in några komiska detaljer som klaffar bra i sin iscensättning, till exempel benet som inte vill följa med när sufflören ska hala sig ner i den eminenta gluggen på scenen.
Kanon problematiseras inte
Intressantast är pjäsen på slutet när sufflören får sparken. Vem kan i dag inte relatera till rädslan för att effektiviseras bort? Att upptäcka att ens jobb plötsligt är en oviktig funktion som kan sparas in, en gammal relik från historien. I sufflörens fall: vem har råd betala för en yrkeskår som ”bara” ska skänka andra trygghet? Som arbetsplatsskildring är Sufflören ändå en halvmesyr, delvis på grund av att den intressantaste tematiken kommer in för sent för att utvecklas.
Som charmig teaterhistorisk genomgång, då? Visst kan Wigelius ro i land Shakespeare och dessutom förse roller med finlandssvenska överklassgangsterfasoner. Men jag har svårt att sälla mig till nostalgiserandet över en utdöende teatertradition där nästan alla namn som nämns – från dramatiker till rikssvenska teaterkritiker – är manliga och monologen heller inte reflekterar över det. När sufflören/teaterkonnässören kommer till samtiden är det bara Jon Fosse och Lars Norén som får plats (Vad hände med Elfriede Jelinek till exempel?). Det gör att Sufflören snarare än bildningsivrande känns museal.