Andy McCoy överraskar positivt

Det har gått 24 år sedan Andy McCoy gav ut ett soloalbum. 24 år är en lång tid inom rockmusiken och när man vet vilken livsstil som konstnären från Ulrikasborg ägnat sig åt är det ett smärre under att han över huvud taget förmått prestera något på eget hand.

Utgångsläget är alltså inte det lättaste och det ska ärligt talat medges att mina förväntningar på skivan var ganska låga. Dessutom är det inte helt lätt att förhålla sig till hans musik.

Ska man jämföra med Hanoi Rocks, Mike Monroes solomaterial eller det som Andy tidigare presterat på egen hand eller i grupper som Briard eller Pelle Miljoona?

21st Century Rocks överraskar positivt. Andy McCoy har alltid varit en bra låtskrivare och gitarrist.

Det största frågetecknet riktas mot sjungandet. Någon dynamisk och skönsjungande sångfågel är McCoy inte.

Men med rätt mixning och produktion har man lyckats få McCoys röst att låta riktigt hyfsad.

Musikaliskt rör McCoy sig på gaturockens område med kryddor av flamenco och indisk musik, vilket gör hans album till en betydligt mångsidigare skiva än vad före detta lagkamraten Mike Monroe presterat den senaste tiden. Definitivt plus för McCoy i sekvenser där saxofonen ljuder och bidrar till ett extra djup.

Stundtals känns 21st Century Rocks lite träig, men Andy McCoy tar ändå hem spelet och visar att också en rockare kan ha nio liv, trots att oddsen är emot.