Lobbning hotar göra skogsägarens frihet under ansvar till ett tvång

sKogsbRuK Berndt Nordman bemöter (VBL 16.10) min insändare (HBL Debatt 5.10) om kontinuerlig beståndsvård. Han påstår att den forskningsrapport gällande cirka 700 mätta provytor enbart tar hänsyn till tillväxten, som de facto minskar 20 procent vid kontinuerlig beståndsvård. Han noterade tydligen inte att rapporten påvisade direkt minskade nettointäkter på 29 procent. Nordmans påstående om bättre virkespris kan också diskuteras. I praktiken betalar nämligen virkesköparna gallringspris för avverkningar i kontinuerligt skötta bestånd, det vill säga cirka 15 procent lägre pris än vid slutavverkning.

Nordman har dock rätt i att man med valt sampel av försök med beståndsvårdande blädning lyckats påvisa bättre lönsamhet jämfört med skötsel av likåldriga bestånd. De lönsamhetskalkylerna är dock helt beroende av vilken kalkylränta man använder för att beräkna värdet av skogsvårdskostnaderna fram till tidpunkten för slutavverkningen vid traditionellt skogsbruk. Man har därtill utgått från att absolut inga skogsvårdsåtgärder utförs vid kontinuerlig beståndsvård.

Vid kontinuerlig skötsel utförs endast avverkning av de största träden med 10–15 års mellanrum och däremellan lämnas skogen att utvecklas fritt, utan till exempel utglesning med röjsåg av förmodad plant- och ungskog. Därtill utgår kalkylerna från att det kontinuerligt uppstår ny plantskog i luckorna efter avverkning, trots att man vet att goda fröår för gran förekommer med blott 10–15 års mellanrum. Uppföljning av plantornas utveckling i dessa bestånd har vid Lukes forskningar visat att det tar 40–60 år för en planta att uppnå 1,3 m:s höjd. Det bör också konstateras att på de försöksytor med kontinuerligt skötta bestånd som legat som grund för lönsamhetskalkylerna har fällningen och kvistningen av stammarna skett manuellt med motorsåg vilket inte är realistiskt i praktiskt skogsbruk!

Vid avverkning som syftar till vettigt ekonomiskt resultat borde utfallet i medeltal vara av minst samma storleksordning som vid äldre gallring (vid cirka 50 år), det vill säga 60–70 kubikmeter per hektar, gärna större och avverkningen måste ske helt maskinellt. I de tidigare råden i god skogsvård uppgavs målsättningen vara till och med 80–100 kubikmeter per hektar. Detta betyder att minst 100 stammar av över 20 meters längd skall avverkas per hektar.

Det i sin tur betyder att de stammar som skall fällas står i medeltal med bara cirka tio meters mellanrum i skogen. De fullvuxna träden skall alltså av harvestern (skogsmaskinen) fällas in bland de yngre träden och delvis okvistade dras ut till körstråket för kvistning och kapning. Man behöver knappast ens vara fackman för att inse förödelsen på de yngre träden som sedan utan vidare skötsel skall stå kvar tills nästa avverkningsomgång.

Forskning som följt upp praktiska avverkningar i dylika bestånd har också påvisat att 20 procent av de medelstora stammarna (diameter plus 14 centimeter) skadas. Undrar verkligen vilken ansvarskännande skogsägare som vill ha skogen i sådant skick efter avverkningen. Det borde också vara klart för var och en att påståendet om att kontinuerlig beståndsvård gynnar friluftslivet är taget ur luften.

Forskningen visar också entydigt att alla kontinuerligt skötta bestånd – också blandbestånd – slutar som i det närmaste rena granbestånd. Tall och björk har som ljuskrävande arter små möjligheter att slå rot i skuggan av granarna.

Det bör också nämnas att kontinuerlig beståndsvård enligt alla rekommendationer inte över huvud taget lämpar sig i bestånd som infekterats av granens rotröta, vilket torde omfatta de allra flesta granbestånd i kustregionerna. Andelen rötskadade träd har visat sig öka markant i rötskadade bestånd som på nytt förnyas med gran.

Jag upprepar vad jag tidigare nämnt, nämligen att den möjlighet den nya skogslagen ger en skogsägare att sköta sin skog utan kalytor dock är helt berättigad om hen har andra förväntningar och värderingar än sådant som kan mätas i euro. Jag har själv i 35 års tid skött tätortsnära skogar kontinuerligt genom plockhuggning. Resultatet blir estetiskt bra då fällning och kvistning av de stora stammarna görs manuellt med motorsåg och utfallet hålls på nivån 20–30 kubikmeter per hektar. Detta har dock inget med ekonomisk skogsproduktion att skaffa. Resultatet är i regel på minus, i all synnerhet då hyggesresterna skall transporteras bort.

Den frihet under ansvar som den nya skogslagen 1996 gav skogsägarna hotar nu till följd av Grönas lobbning bli ett tvång.