Tillväxten har sina gränser
Om Finland och EU vill beakta hållbarheten i ekonomin behövs också instrument för att mäta annat än bnp. Hur de instrumenten kunde se ut och hur de kunde förbättra hållbarheten är temat för en konferens i Helsingfors.
Vi behöver fler och bättre indikatorer på ekonomisk hållbarhet och instrument som mäter den än bruttonationalprodukten.
I morgon inleds en internationell konferens i Helsingfors som ska diskutera hur vi kunde beakta miljöns bärkraft och social jämlikhet bättre, och mäta hur vår verksamhet påverkar annat än bnp.
Konferensen ska ta fram rekommendationer till Finlands regering, som förväntas driva frågan inom EU.
Även om en evig tillväxt är omöjlig i en värld med begränsade resurser, fortsätter siffrorna för ekonomisk tillväxt och sysselsättning att fungera som underlag för politiken. Men om vi menar allvar med de principer om hållbar utveckling som vi förbundit oss till, måste vi också beakta social välfärd och miljöhållbarhet.
– Bnp är en mätare, men den har sina begränsningar och räcker inte längre till. I dag är man mycket mer medveten om ekologiska gränser och den sociala ojämlikhet som bygger på att tillgångarna fördelas ojämnt, säger Elina Mikola, expert på hållbar ekonomi vid utvecklingsorganisationernas paraplyorganisation Fingo, som är en av arrangörerna för konferensen Beyond Growth i Helsingfors på måndag och tisdag.
Konferensen samlar över 150 sakkunniga från flera länder som ska grunna på hur människans välbefinnande ska bli riktgivande för ekonomin, och hur vi ska kunna följa upp utvecklingen med andra mätare än bnp.
– Målet är att främja hållbarhet i ekonomin och politiken. I en genuint hållbar ekonomi kan inte bara bnp eller aktiekurser visa på framgång. Vi måste kunna generera välfärd och välbefinnande inom gränserna för miljöns bärkraft, och mäta det också, säger Mikola.
Därför menar hon att det behövs nya indikatorer på hållbar utveckling som en bas för ekonomin och politiken, och nämner indikatorer på miljöns tillstånd, växthusgasutsläpp, cirkulär ekonomi och social jämlikhet som exempel.
– Problemet är att de inte uppfattas som lika viktiga som tillväxten. Men vi behöver till exempel kunna mäta hur företagen beaktar mänskliga rättigheter i globala produktionskedjor. I dag saknas enhetliga indikatorer för företagens samhällsansvar. Det är viktigt och relevant också för ekonomin.
– Det behövs nya tänkesätt och strukturella förändringar för att forma om beslutsprocesserna. Det är lite som hönan och ägget. Utan nya mål får vi inga nya mätare, men utan mätare ser vi inte heller om vi närmar oss målen. Den politiska viljan och ambitionen är avgörande. I dag finns det ändå mer av den än för femton år sedan.
Elina Mikola hänvisar till att EU har diskuterat mer hållbarhet i tio år och att Antti Rinnes (SDP) regeringsprogram är inne på samma linje.
– Dörren är öppen men nu krävs mod att stiga på.
Ser du bromsklossar någonstans på den politiska färgskalan med tanke på att social jämlikhet och miljöhållbarhet förknippas rätt starkt med vänster- och gröna ideal? – Beslutsfattande som bygger på fakta är knappast något högern motsätter sig. Hållbarhet kan inte vara en vänster-höger-fråga. Jag tänker att företagens samhällsansvar, effektivare nyttjande av råvaror och en mångsidig välfärd kan engagera över hela partiskalan.
Elina Mikola påpekar att också Financial Times nyligen påtalade självdestruktiva drag i kapitalismen som den tillämpas i dag.
– FT är ju inte precis en vänstertidning.
Arrangörerna har bjudit in ett brett spektrum av deltagare till konferensen – forskare, beslutsfattare, tjänstemän och folk från näringsliv och folkrörelser. Bland affischnamnen finns Doreen Grove som ska tala om hur Skottlands regering ska mäta hållbarheten i sin ekonomi, antropologen Jason Hickel som är insatt i ekologiska ramar för ekonomin, Richard Layard som forskar i lycklighet och Paul Okumu som talar
om tillväxtens gränser ur ett afrikanskt perspektiv.
Konferensen ska ta fram rekommendationer för bättre mätare på hållbar välfärd, som man hoppas Finlands regering ska driva under återstoden av EU-ordförandeskapet. Som medarrangör fokuserar social- och hälsovårdsorganisationernas paraplyorganisation Soste på hur EU kunde greppa och mäta ojämlikheten mångsidigare och åtgärda den med bättre politik.
– Frågan är om EU uppfattar ojämlikhet tillräckligt brett, om man förstår att det handlar om mycket mer än ojämn fördelning av inkomster eller tillgångar, säger Jussi Ahokas, chefsekonom på Soste.
Han påpekar att en del av fattigdomen beror på diskriminering på arbetsmarknaden.
– Här finns ett glapp mellan det som sägs i festtalen och de praktiska politikåtgärderna. Om man inte förstår vad fattigdomen beror på och om man inte har rätt instrument för att avläsa den kan man inte heller åtgärda den med rätt politik.
Ahokas tillägger att politikerna ibland närmast konstaterar att en viss andel av befolkningen lever under fattigdomsgränsen.
– Men om de inte inser varför, kan de inte heller rätta till det. Om inkomstskillnader beror på diskriminering som gör att en del inte får jobb som motsvarar kompetensnivån måste strukturerna rättas till. Vi måste förstå det och vi behöver verktyg för att rätta till det.