EU-staterna måste sluta sila mygg och svälja kameler

SKATTER Varför har vi inte råd att satsa på en bättre utbildning för våra barn? På en högre kvalitet i sjukvården? På en bättre äldrevård? På mer investeringar som ger fler arbetstillfällen? På en bättre miljövård?

Är skattepolitiken orättvis och felaktig? Ja!

Inom EU betalar man i snitt personskatt 41 procent. Företagsskatt 23 procent, moms 21 procent. Så vår skattepolitik ryms väl inom den europeiska ramen. Men ändå är skattepolitiken djupt orättvis och felaktig!

En grupp individer och företag betalar ingen skatt. De trixar och myglar sig via delvis brottsliga, delvis omoraliska metoder till noll skatt, betydande skatterabatter eller till och med till att – i stället för att betala skatt – få pengar av staterna. EU-kommissionen uppskattar att EU-länderna årligen går miste om 1 000 miljarder euro i förlorade skatteinkomster. Det skall ställas mot att EU-ländernas totala skatteintäkter är 40 procent av bnp, det vill säga 6 000 miljarder euro.

Varför kräver EU-staterna inte in dessa 1 000 miljarder, eller ens hälften av dem? Då skulle många EU-problem lösas. Varje land sköter skattepolitiken självständigt, EU skall inte blanda sig i den. Tyvärr är skattemygel, skatteparadis och en minimering av multinationella företags skatter globala fenomen som enskilda länder inte kan lösa.

Nu debatteras EU-budgeten för perioden 2021 –2027. Man strider om den ska vara 1,1 eller 1,0 procent av bnp, det vill säga om 15 miljarder euro. Samtidigt går man miste om upp till 1 000 miljarder euro beroende på att medlemsländerna inte kraftfullt kan koordinera och övervaka skattesmitarna. Hur kan man begära att EU-medborgare och EUföretag skall respektera skattelagarna då de är så djupt orättvisa, förvrider konkurrensen och gagnar de omoraliska och förbrytarna?

Jobbar vi med fel saker? Kostar EU för mycket?

Medlemsländerna i EU har tillsammans världens näst största bruttonationalprodukt (15 000 miljarder euro), efter USA, men före Kina. Finlands bruttonationalprodukt (252 miljarder euro) är drygt 1,6 procent av EU:s.

EU:s årsbudget är 1 procent (150 miljarder euro) av dess bruttonationalprodukt. Finland betalar årligen 1,5 miljarder till EU. Men Finland får årligen tillbaka 1,2 miljarder euro i olika stöd och utvecklingsprojekt. Vår nettoavgift till EU är 275 miljoner euro. Att jämföra med; vi betalar årligen drygt 700 miljo

Vad får vi då för dessa 50 euro? EU har gett oss fred i över 70 år.

ner euro för internationellt utvecklingsarbete. EU kostar varje finländsk medborgare 50 euro per år.

Vad får vi då för dessa 50 euro? EU har gett oss fred i över 70 år.

Nya maktcentra uppstår (Kina, Indien, Indonesien, Brasilien, Saudiarabien, Iran). De och de gamla (USA, Ryssland, Japan) har sina egna uppfattningar om hur världen skall utvecklas. EU:s medlemsländer är var för sig för små för att få sin röst hörd. Om vi vill vara med och forma framtiden måste vi agera tillsammans. Då kan vi driva frågan; i hurdan värld vill vi att våra barn skall leva. Då kan vi meningsfullt verka för att utvecklingen går i rätt riktning.

EU värnar om den sociala marknadsekonomin; fri konkurrens, individens rättigheter och om de svagaste. EU beskyddar konsumenten; hälsosam mat, rent vatten, ren luft, kämpar för miljön. EU gör livet lättare för människor och företag; en marknad, en valuta, inga interna gränser eller tullar, vi kan leva och bo var vi vill i EU.

Vi får mycket valuta för EU-medlemsavgiften på 50 euro per person. Men samtidigt kräver skattepolitiken snabba förbättringar.

Makthavare i EU-medlemsstaterna och EU: Samordna skattepolitiken så att största delen av dessa saknade 1 000 miljarder euro snarast flyter in i statskassorna. Sluta i denna fråga sila mygg och svälja kameler!

Vilken fatal paradox: Infantiliseringen i samhället sprider sig trots att vi borde ha objektiva förutsättningar för det motsatta. Infantilisering anses betyda fördummande, ordets etymologi går tillbaka på barnet och dess kantänka lägre nivå. Så se förbi etymologin, men inte fenomenet.

Fördumningen är inte den enda trenden. Det finns en nivå – där de digitala teknologijättarna finns – som strävar i samma riktning, men under falsk flagg.

Google & Co och deras ultraindividualister kan besjälas av någon form av idealism – men de eftersträvar strukturer som ska skapa businesslösningar på alla problem i offentliga sektorn.

Målet är att urgröpa det allmänna, men det återfinns naturligtvis inte i de officiella strategiska dokumenten.

Plockar man upp en mening här och en där växer ett mörkt mönster fram. (För den som vill läsa vidare i frågan rekommenderas Anand Giridharadas Winners Take All – The Elite Charade of Changing the World, Penguin Books, 2019.)

Google & Co har enligt Giridharadas planer på att lägga under sig växande delar av samhällsutvecklingen.

Det är inte nog att man duperat mänskligheten till att bli nyttig idiot via nätbeteendet. Makthungern stillas tydligen inte heller av att man har skapat medel att massmanipulera medborgare inför val.

En del av företagen, bland annat Facebook, har ambitionen att skapa egen valuta. (Utöver vad som nämndes i HBL-ledaren 23.10 är ett sannolikt motiv att vilseleda skattemyndigheter.)

Hjärnorna bakom jättarna församlas till globala konferenser där man peppar upp varandra inför de steg där man ska åsidosätta den ineffektiva demokratin.

Föraktet är drivande kraft. Föraktet för en värld som inte inser att de demokratiska institutionerna är förlegade i sin bristande ”effektivitet”.

Den här förtruppen ser en framtid där offentliga regelverk inte står i vägen för avantgardets kreativitet.

Bara nationalstaternas hjärnfängsel lyfts bort kan världen ta de avgörande stegen till en nivå där demokratin ersätts av insiktsfulla kärnor utom räckhåll för allmänhetens kontroll.

Det är den nästan dolda delen av samhällsutvecklingen.

Den synliga trubbar av – fördummar – en potentiellt kritisk allmänhet genom att mata dem med digitala aktiviteter av infantil art. Droppen ska urholka det demokratiska urberget.

Tyvärr får dessa onåbara hjärntruster hjälp av cyniker i politiken som urgröper demokratierna för egen kortsiktig vinning.

Vi kan inte förvänta oss att Donald Trump (in)ser detta, infantilismen är här redan slutförd. För många andra handlar det om cynism i maximal potens. Man har de förutsättningar Trump saknar men låter sig inte hindras.

Den digitala medvetandeindustrins jättar har redan uppnått ekonomisk dominans. I nästa fas vill man med ekonomins muskler pulvrisera de offentliga maktstrukturer som står i vägen.

Och vilka är de? Institutioner och regelverk på nationell och internationell nivå med uppgiften att skydda medborgarna och se till våra rättigheter.

Allt som kan omvandlas via intjäningslogik ska i utvecklingens namn brytas ned och omformas så att demokratins omfördelande och klåfingriga hand – den synliga – kan amputeras av den mindre synliga.

Det låter abstrakt för att medier – infantiliseringens medlöpare – inte har ambitioner att konkretisera de dystopiska hoten.

Teknikjättarna har med vår benägna medverkan släppts in i människans innersta. Här manipulerar de massivt under skylten demokratins redskap. Ingenting kan vara falskare.

Världen vaknar långsamt upp inför Google med flera.

Men olyckan kan redan vara skedd. Den tilltagande psykiska ohälsan har en lika självklar som vetenskapligt overifierad orsak i att människan utsätts för en kontinuerlig kanonad av megaimpulser.

Besinning, förmåga till koncentration och reflektion blir bristvara i en nedbrytande tillvaro.

Forskningssamfund världen över vittnar om hur studentmassan är på glid när det gäller förmågan att ta till sig längre helheter.

De gamla kvaliteter som hör ihop med bildning, utbildning, framsteg och forskning är krympande tillgångar som smygande övertas av en elit.

Den manipulerade massan oskadliggörs i skenvärldar som Facebook. Den leds i ordets båda betydelser.

Demokratin hotas sannolikt av att den materiella fördelningen blir skevare.

Men de större hoten finns på plan som vi inte tillåts bli medvetna om.

Naturligt nog: Den effektivaste manipulationen sker så att den drabbade inte bara manipuleras utan därtill anser sig vara säker på att så inte sker.

Kombinationen av en allmän minskad förmåga att ta till sig komplexa, abstrakta resonemang och en parallell flykt till underhållningens infantiliserande domäner är förödande. Alla onda cirklars moder.

Än så länge går denna påverkan under vår vardagliga mediala radar.

En kritisk litteratur växer för all del fram, men kan te sig tandlös i en miljö som låter det krävande bokläsandet förvandlas till en tillgång för allt färre.

Jag tror inte att det har funnits en strategisk – och hemlig – agenda hos dem som på det här sättet förändrar världen.

Det handlar snarare – och än en gång – om ekonomi.

På företagssidan har uttrycket disruptiv ekonomi kommit att betyda att digitaliseringen sätter gamla affärsmodeller på prov.

Företagsvärlden förutsätts därför anamma affärsmodeller som till och med kan skada dem på kort sikt (enligt en av definitionerna av disruptiv ekonomi).

Det här kan insiktsfulla se med blotta ögat.

Men det disruptiva visavi samhällsmodellerna sker inte synligt. Vi medverkar aktivt i förändringen, men vi varseblir den inte för att vi manipuleras att hålla till i infantilismens växande domäner.

Jag har väldigt gärna fel i detta dystopiska bygge. Men de oroande elementen är uppenbara.

”Den digitala medvetandeindustrins jättar har redan uppnått ekonomisk dominans. I nästa fas vill man med ekonomins muskler pulvrisera de offentliga maktstrukturer som står i vägen.” TORBJöRN KEVIN Journalist