Politisk skam och identitetsbygge
Under samma vecka i september bedömer Storbritanniens högsta domstol att det varit olagligt för premiärminister Boris Johnson att hålla parlamentet stängt och i USA kommer visselblåsarens rapport om Trumps korruption till allmän kännedom. Båda männen reagerar med att totalneka till att de kan ha gjort något fel och skyller snabbt ifrån sig åt alla tänkbara håll. Jag häpnas, mot bättre vetande, över deras skamlöshet.
Men är skam verkligen ett relevant begrepp i politiska sammanhang? Skam som metod för att utmana personer av annan åsikt, eller personer som inte är lika insatta som en själv har under de senaste åren använts flitigt av bland annat feminister, främst på nätet. Och sen har vi ju sett uppsvinget av klimatskammande som ett försök att få människor att förändra det beteende som är skadligt för planeten. Det mest kända exemplet är såklart flygskam.
Det är intressant att det just är skam som blivit det centrala begreppet – inte skuld, trots att det ju rimligtvis är det som kunde vara begreppet för en enskild skadlig handling som man eventuellt ångrar. Skam är mer självcentrerat, där behöver fokus inte ens ligga på handlingarna eller hur man vill förändra sitt beteende.
Skam fungerar som ett straff i sig och äter av den energi som kunde ha använts till förändring. Skam fokuserar dessutom på hur man tror att andra uppfattar en, det är en känsla av att ha gjort bort sig eller inte räcka till.
Skam är med andra ord inte nödvändigtvis lika kopplat till föreställningar om moral som skuld är, skam är snarare kopplat till ett identitetsbygge. Det är därför intressant att skam blivit ett politiskt verktyg. Att diskutera och kollektivt samlas kring skamkänslor är otroligt mycket svårare än att göra det kring till exempel skuldkänslor.
Att prata om skuld och moral är lättare, och framför allt mera kollektivt, än att prata om skam och jagbild som blir onödigt individfokuserat. Skamkänslor har med andra ord svårt att föra rörelser och idéer vidare.
För att uttrycka det på ett annat sätt – skam fokuserar på att det är människan och inte bara handlingen som är fel. När handlingen är en del av en struktur, och det är strukturen som man tycker är fel, blir allt ännu luddigare och risken större att bara fokusera på sig själv. Om du vill föra politik för att minska din skam borde du på sätt och vis engagera dig mot vem du är, inte mot vad du gör. Dessutom är skam väldigt dåligt som inlärningsmetod eftersom skam främst skapar en vilja att glömma – att sjunka genom jorden och inte behöva tänka på den skamfyllda situationen igen.
Med det här vill jag inte säga att Trump och Johnson inte ska skämmas, men att fokusera energi på att skapa skamkänslor hos motståndare och allierade är en politisk återvändsgränd. Av de känslor som politik involverar är skam en av de minst konstruktiva.