Triathlonstjärnans oro – vem ska ta över efter mig?
Kaisa Sali är bekymrad över sportens framtid i Finland efter att hon avslutat sin karriär.
Kaisa Sali har haft en stor dröm sedan barndomen – att vinna Ironman Hawaii, världens mest prestigefyllda triathlon. En dröm som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
– Jag är fortfarande lite besviken. Min prestation var helt ok, men det känns som att jag hade haft mera kapacitet. Jag skulle inte ha haft möjlighet att vinna, men allt annat hade varit möjligt, säger Kaisa Sali – ett par veckor efter Ironman Hawaii.
Redan på förhand hade hon bestämt att det blir hennes sista proffslopp. Hon var sexa – med en tid som för tre år sedan hade räckt till andra plats.
– Min stora dröm förverkligades inte, att vinna eller åtminstione göra ett kanonlopp på Hawaii.
Utveckling
Då Sali gjorde sin debut i Ironman Hawaii för tre år sedan var hon femma med tiden 9.15,40. Förra året var förhållandena ovanligt snabba och då var hon sjua med tiden 8.54,28.
– För tre år sedan i min debut var förhållandena ungefär likadana som i år. Utvecklingen har varit hisnande. Då jag körde tiden 8.48 i min första Ironman i Barcelona 2015 var det en bra tid. Nuförtiden är det helt normalt att kvinnorna kör sub 9h, säger Sali.
– Spetsen har inte nödvändigtvis blivit så mycket vassare, men det har blivit större bredd. Det har varit fantastiskt att vara med om det.
Snabbare tider
I oktober var det redan fyra kvinnor som avslutade Ironman Hawaii med att springa ett maratonlopp under 3h. Sali var en av dem.
Redan tidigare skedde samma utveckling på olympisk distans. Efter att triathlon blivit en olympisk gren i Sydney 2000 gick utvecklingen spikrakt uppåt.
– I början av 2000-talet tänkte jag att det finns bra chanser att klara sig i OS i Aten 2004. Tätkvinnorna var inte särskilt bra att springa. Det kunde ha räckt till medalj med att springa milen på 36, 37, till och med 38 minuter, säger Sali.
– Men det gick snabbt till det att de bästa kvinnorna springer på 3335 minuter.
I OS är sträckorna 1500 m simning, 40 km cykling och 10 km löpning. I Ironman är det 3,8 km simning, 180 km cykling och 42 km löpning som gäller.
På olympisk distans är det framför allt löpningen som avgör – men för att ha chans att vinna måste man simma fort och vara med i tätgruppen under cyklingen. I Ironman är det förbjudet att köra i grupp under cyklingen, så både cyklingen och löpningen har en stor betydelse. Men man får inte tappa för mycket tid under simningen.
I sitt sista lopp på Hawaii steg Sali i land 10 minuter bakom den snabbaste simmaren, Lucy Charles. I mål var hon 7 minuter bakom trean Sarah Crowley och 15 minuter bakom segraren Anne Haug.
Svag sida
Simningen var till slut Salis svagaste punkt under hennes karriär – trots att hon har en bakgrund som tävlingssimmare. Det var inte brist på fysisk kapacitet, utan bara en fråga om teknik.
– Med facit i hand borde jag som tolvåring inte ha simmat så mycket varje dag med dålig teknik. Jag var begåvad som simmare, men vissa teknikfel fastnade i bakhuvudet och jag lyckades aldrig bygga upp ett bra självförtroende i simningen, säger Sali, som ofta kunde avgöra till sin fördel med en stark löpning.
– Teknikfelen var den största orsaken till att jag aldrig kom till OS.
Överbelastning
Sali var mycket nära att kvala in till OS i London 2012. Samtidigt som hon turnerade i världscupen studerade hon näringsvetenskap vid universitetet i Helsingfors.
– Jag borde ha kunnat varva ned lite. Jag försökte både studera, idrotta och ännu jobba lite vid sidan om.
Största delen av de skador jag hade berodde på olycksfall, men faktum är nog att det var något slags överbelastning i bakgrunden, säger Sali.
Erfarenheter
Under nästan hela hennes karriär fungerade Paul Sjöholm som hennes tränare. Hon är full av lovord då hon talar om Sjöholm, men:
– Paul är en vansinnigt bra tränare, men om man vill nå världstoppen i OS-distans borde man träna med världens bästa. Jag borde ha åkt utomlands för att träna, säger hon.
Efter OS-besvikelsen beslöt Sali att flytta fokus till långdistans. 2014 var hon tvåa i långdistans-VM i Kina. 2015 gjorde hon sin debut i Ironman i Barcelona och var genast tvåa.
– OS-åren gav otroliga erfarenheter och lärde mig egentligen mer än åren med långdistans. Men det skulle förstås ha varit kul att köra fler Ironman, säger hon.
Oroad
Under de senaste åren har Sali varit
sportens ledstjärna i Finland. Alexander Stubb, Baba Lybeck och andra kändisar har gjort triathlon mer bekant för de stora massorna, men i världseliten har Sali varit en ensam stjärna. Då hon lägger av, finns det ingen som direkt kan ersätta henne.
– Jag är lite bekymrad, säger Sali.
– Det är fantastiskt att se att det finns så många motionärer och tillväxten ser ut att fortsätta. Men det är ett stort frågetecken vad man ska göra för att utveckla triathlon som idrottsgren. Man borde göra sporten mer lockande för unga, erbjuda dem bra träning och hjälpa dem mot världstoppen.
Åldern inget hinder
Under de senaste åren har Heini Hartikainen och Minna Koistinen ställt sig på prispallen i proffskategorin i Ironman. Båda har börjat med triathlon först i vuxen ålder, vilket visar att bra gener och målmedveten träning räcker långt i Ironman.
– Triathlon är en gren där åldern inte genast kommer emot som ett hinder. Det går att börja som 25-åring och komma ganska nära världstoppen på långdistans med hård träning, säger Sali.
– Men om man börjar som 25-åring ska man nog vara enormt begåvad för att en dag kunna blanda sig i tätstriden på Hawaii. Om man vill vara på prispallen ska löpningen vara så bra att en mil lätt går under 35 minuter. Topp 10 är säkert möjligt.
Simningen var Salis svaghet (trots att hon hade en bakgrund i simning). Det säger sig självt att det är svårt att lära sig bra teknik som vuxen.
– Det är nog svårt att lära sig simma tillräckligt bra om man börjar då man är närmare tjugo. Men annars är det bra att idrotta så mångsidigt som möjligt fram tills man är ungefär femton år, säger Sali.
Henrik Goesch har en liten chans att kvala in till OS i Tokyo. Bland de unga finns begåvningar som Veikka Sarén. Annars är det ganska ont om talanger.
– Vi måste absolut satsa på de unga om vi vill ha idrottare i OS eller i täten på Hawaii. Det är nyckeln, hellre än att satsa på vuxna idrottsutövare, säger Sali.
Motionerar
Sali har avslutat sin proffskarriär, men inte lagt av med träningen. Då vi träffas har hon inlett morgonen vid femtiden med en 1,5h lång löprunda.
– Jag var rädd att det skulle kännas tråkigt utan klocka. Härifrån framåt är det ju bara utförsbacke, det går inte lika fort och känns inte lika bra. Men det var skönt. Jag får springa hur länge jag vill, vilken fart jag vill och i vilken utrustning jag vill, säger hon.
– Jag kommer alltid att motionera – mycket. I framtiden vill jag jobba med idrott, triathlon och näringsvetenskap.