Spåren efter den halva huvudstaden försvinner
De yttre spåren av det delade Tyskland försvinner i rask takt men de inre såren finns kvar. Michel Ekman har sett en utställning och läst en bok som gör det lättare att förstå vad som händer i dagens Tyskland.
Den 9 november har det gått trettio år sen Berlinmuren föll, ganska exakt fyrtio år efter att DDR grundats. Elva månader efter murfallet upphörde Östtyskland att existera genom att dess fem förbundsländer uppgick i Förbundsrepubliken Tyskland.
Men fanns DDR någonsin eller var det bara en nödtorftigt kamouflerad fortsättning på den sovjetiska ockupationszonen efter Nazitysklands kapitulation?
I den östtyska propagandan var frasen ”DDR – en i världen respekterad stat” ständigt återkommande, förvisso ett symtom på ett ömmande sår. Det paradoxala var att medan DDR efter säkerhets- och samarbetskonferensen i Helsingfors 1973 faktiskt småningom vann ett visst yttre erkännande, sjönk republikens legitimitet som en sten i de egna medborgarnas ögon i takt med att de ekonomiska tillkortakommandena blev allt tydligare.
13 000 tegel
1988 gjorde Volker Koepp dokumentärfilmen Märkische Ziegel, om tegelbruket i småstaden Zehdenick strax norr om Berlin vid floden Havel. Trots att Koepp inte anklagar någon utan bara visar vad han ser är det en chockerande film.
De trånga, mörka och smutsiga fabriksinteriörerna är som från industrialismens barndom. Arbetarna tömmer tegelugnarna i 50-60 graders värme, en man förväntas för hand lyfta 13 000 tegel på en dag. De sanitära utrymmena är en ruin, Koepp får höra att arbetarna själva försökt renovera dem men det är meningslöst eftersom allt brukbart material genast stjäls: ”Eftersom cheferna aldrig kommer hit och ser hur vi har det kan man inte vänta sig nån solidaritet av arbetarna.”
Märkische Ziegel censurerades naturligtvis.
Kontrasten är stor jämfört till exempel med Christa Wolfs genombrottsroman Der Geteilte Himmel (1963, översatt till bland annat finska och engelska, filmad av Konrad Wolf) där den unga huvudpersonen Rita konfronteras med planekonomiska missförhållanden i sitt sommararbete inom industrin. De beskrivs helt öppet. Hennes pojkvän Manfred får rikta mördande kritik mot det socialistiska systemet och flyttar till slut till väst. På den här tiden fanns ännu en ideologisk optimism och kritiken fick uttryckas – dess motpol i romanen var det engagerade om än inte eniga arbetarkollektivet som gemensamt arbetade för en bättre framtid.
Märkische Ziegel var i all sin lågmäldhet ett kvitto på en totalt misslyckad utveckling som strax därpå ledde till systemets kollaps.
Skyltfönstret Berlin
Ingenstans syns DDR:s strävanden och tillkortakommanden lika tydligt som i huvudstaden Östberlin. Beslutet att göra Berlin till huvudstad skapade ofrånkomligen en konkurrenssituation med Västberlin. De styrande försökte ignorera den, men särskilt efter murbygget 1961 växte den till en fantom i många östtyskars huvud.
Behovet av västvaluta fick på 1970-talet det regerande SED-partiet att luckra upp blockaden av Västtyskland.
Antalet turister ökade och valutaaffärer som sålde västvaror öppnades. Därigenom ökade också vetskapen om hur mycket bättre man hade det på andra sidan gränsen bland DDR-medborgarna. Partiet svarade med att göra Östberlin till ett så kallat ”Sondergebiet” – ett specialområde när det gällde tilldelning av resurser, här skulle man visa vad socialismen förmådde. Det gällde allt från produktion av bostäder och offentliga byggnader till bilar och smärre konsumtionsvaror.
Hela DDR fick bidra till upprustningen av huvudstaden vilket skapade splittring och missnöje och bidrog till landets sönderfall. Många ville flytta till Berlin där det rådde en paradoxal blandning av skärpt övervakning och storstadens åtminstone relativt frihetliga värderingar.
Berlin som DDR:s huvudstad är också temat för den omfattande, informativa och faktiskt underhållande utställningen Ost-Berlin – Die halbe Hauptstadt som pågår i EphraimPalais i Berlin fram till 9.11.2019.
Utställningen har tre tyngdpunkter: Berlin som DDR:s skyltfönster mot världen, övervakningen av de egna medborgarna och dessa medborgares försök att leva sitt liv och helst göra det lite trivsamt trots det ekonomiska och politiska trycket.
Samtidigt utges boken Ost-Berlin. 30 Erkundungen. Med sina trettio artiklar som sträcker sig från levande personliga minnen av uppväxt och vardagsliv i staden till analyser av de ekonomiska och politiska förutsättningarna för livet i Östberlin är den en verklig guldgruva för alla som är intresserade av stadens och det nära förflutnas historia.
Konkretion
Det som trots konflikter och misär gör utställningen rolig att se är betoningen av det konkreta och materiella. De karakteristiska plåtdekorationerna från det rutiga Centrum-Warenhaus vid Alexanderplatz, DDR:s mest välförsedda, har sparats. En klockradio som väcker en till tonerna av Hanns Eislers vackra nationalsång visas. Någon har filmat en resa i den vintergråa staden genom spårvagnens bakfönster. Modekläder från textilkombinaten ställs ut.
Konkretionen är en styrka också i boken Ost-Berlin. 30 Erkundungen. Stadshistoria och upplevd verklighet träder emot läsaren i livfulla skildringar av barndom och yrkesliv i de gamla och sjabbiga husen vid de stora gatorna mellan Alexanderplatz och Weissensee. Samtidigt byggdes det frenetiskt. De väldiga prestigehusen vid Stalin- (Frankfurter-) och Karl Marx-Allée – i dag eftersökta lyxbostäder – och de nya elementhusen reste sig som svampar efter regn.
En intressant artikel handlar om jätteförorten Marzahn som i dag har så dåligt rykte. Sociologen Wolfgang Schumann visar med hänvisning till tre invånarenkäter från 1980–91 att den var en populär boningsort där invånarna, ofta högutbildade barnfamiljer, trivdes och kände förtroende för sina grannar. Många av dem var lättade över att de fått lämna en omodern innerstadslägenhet med toalett i trappuppgången för ett varmt och torrt, välutrustat hem.
Annars var just detta med moderniseringen en stötesten för samhäl
Elspis, tvättmaskin, telefon, bil blev mycket långsamt en del av människornas liv. Ännu vid murens fall var väntetiden för en telefon tio år och för en bil elva år också i det privilegierade Berlin.
let. Elspis, tvättmaskin, telefon, bil blev mycket långsamt en del av människornas liv. Ännu vid murens fall var väntetiden för en telefon tio år och för en bil elva år också i det privilegierade Berlin.
Palats och simhall
Staden Berlins 750-årsjubileum 1987 blev en avgörande händelse för DDR. I konkurrens med Västberlin beslöt man att satsa allt på att visa upp sin huvudstad vilket förmodligen bidrog till att knäcka den redan svårt skuldsatta staten. Gamla byggnader renoverades, nya reste sig snabbt.
Ephraim-Palais från 1766 där utställningen ordnas är ett exempel på det. Det hade rivits av nazisterna men återuppbyggdes nu som en del av Nikolai-Viertel, medeltidskvarteret strax sydost om Alexanderplatz som låg i grus sedan kriget. En av utställningssalarna ägnas rekonstruktionen av detta ”Berlins vackraste gathörn”; resultatet ser man omkring sig.
Men man nöjde sig inte med återuppbyggnad för att fira 750-årsjubileet. En av texterna i Ost-Berlin. 30 Erkundungen handlar om SEZ, den enorma, arkitektoniskt storslagna sim- och fritidshallen som byggdes i Friedrichshain. Folket älskade den – på fem år räknades 16 miljoner besökare. Här ordnades också – i det kommunistiska ungdomsförbundets namn! – Tysklands första technoparty. I dag är SEZ en ruin som väntar på sin rivning.
Skribenten Wolfgang Neugebauer ser ett mönster: det finns en vilja i det nya Tyskland att avlägsna också det – speciellt det – som var lyckat och uppskattat i DDR. Ett annat exempel är representationsbyggnaden Palast der Republik som med sina restauranger var en genuint populär samlingsplats. Det revs prompt för att ge plats för det kitschiga Humboldt-Forum som nu reser sig på platsen.
Odlare
Till det karaktäristiska i Berlins stadsbild hör även kolonilotterna som finns överallt.
I livsmedelsbristens Östberlin var VKSK, odlarnas förbund, en viktig politisk maktfaktor eftersom amatörträdgårdsmästarna förväntades leverera sitt överskott till staten för vidare distribution. Men kolonilotten var också, hur småborgerligt det än kunde te sig, DDR-medborgarens privata rike där man fick vara i fred. När man i det dåvarande Stalinstadt (senare Eisenhüttenstadt) försökte införa kollektivt trädgårdsarbete misslyckades det snabbt. Anett Gröschers artikel om koloniträdgårdsrörelsen är både rolig och kulturhistoriskt vittfamnande.
Så, DDR kollapsade och huvudstaden Östberlin försvann. Vad blev kvar, för att citera en senare, uppgiven boktitel av Christa Wolf. Säkert är att de yttre spåren i Berlin dag för dag försvinner samtidigt som såren alltjämt bultar i många östtyskars sinne.
Die halbe Hauptstad och OstBerlin. 30 Erkundungen hjälper en att tolka dagens konkreta och mentala landskap, och därmed också att vinna större förståelse för samtidens skeenden.