Sanningens ödeskamp
För några veckor sedan när Sauli Niinistö besökte Vita huset satt jag försjunken i mina tankar i presidentresidensets legendariska pressrum. Hur blev denna hemvist för den globala politiska makten ett säte för ansvarslösa osanningar tänkte jag medan vi satt och väntade på presskonferensen där Niinistös värd återigen skulle servera ett smörgårdsbord av halvsanningar och lögner?
Visserligen har de amerikanska presidenterna aldrig varit änglar med fläckfri moral. Nixon mörkade och manipulerade kring Watergateskandalen. Reagan talade halvsanningar om Iran–Contras-affären och Clinton ljög rakt av om Monica Lewinsky, bara för att nämna några exempel.
Men det känns ändå som om vi befinner oss i en ny och mörkare era. De nämnda presidenterna åsidosatte sanningen när krisen tagit strupgrepp om dem. I dag fimpas sanningen i Vita huset betydligt tidigare. Sanningen är en valuta vars värde minskat drastiskt medan lögnen blivit ett verktyg som används utan rädsla för konsekvenser. stabschefen Mick Mulvaney att man frös militärbiståndet till Ukraina för att pressa landets nya president att bistå Trumps privata politiska ambitioner. Några dagar senare förnekade densamme Mulvaney att han sagt det som alla såg och hörde honom säga. Bandet spelades upp gång på gång, men Mulvaney höll fast vid att han inte sagt det.
Några dagar senare jämförde Trump i ett Twittermeddelande riksrättsprocessen mot honom med en lynchning. Det fanns inget tvetydigt i budskapet, men nästa dag blånekade presidentens talesman utan att blinka att Trump skulle ha sagt det han sagt.
– Kom igen nu. Du vet lika väl som jag att han gjorde det, pressade en reporter talesmannen efteråt. Men presidentens budbärare lät sig inte rubbas av reportrarnas protester.
– Det är helt enkelt inte sant, vidhöll han utan ett spår av tvekan.
Dessa exempel på försök att grumla sanningsbegreppet påminde mig om en pocketbok jag köpte tidigare i höst för att ha att läsa på ett flyg. Fritt översatt lyder titeln på Sam Bournes thriller ”Att döda sanningen”. Boken beskriver en sammansvärjning som försöker radera mänsklighetens historia genom att bränna upp de tio viktigaste biblioteken i världen och lönnmörda historieforskare och överlevande från förintelsen. Intrigen inbegriper en högerextremist som i domstol försöker bevisa att slaveriet var en myt som aldrig inträffade på riktigt. Rättegången går av stapeln samtidigt som de viktigaste samlingarna med dokument om bland annat slavskepp går upp i rök.
I en av de starkaste scenerna i romanen hävdar en av karaktärerna att han insett att sanningen, som alltid lyfts upp som stark och orubblig egentligen är svag och bräcklig. Allt som behövs, hävdar han, är en ledare som är tillräckligt rubbad och oförskämd att utmana sanningen. En ledare som dessutom har en anhängarskara som hellre vill höra en version av sanningen som tilltalar skaran mera än den som upplevs vara eliternas tvångsmatade sanning till exempel om globaliseringens nytta för hela världen. Utmanad till en duell är sanningen mitt i allt en räddhågsen stackare redo att fly, menar karaktären i boken.
Utan att nämna den sittande presidenten i USA hämtar författaren sin inspiration från dagens politiska verklighet. Jag hoppas vi är långt från lönnmord och biblioteksbränder och aktiva försök att radera all kunskap och dokumentering om mänsklighetens historia, men det har blivit uppenbart att sanningen just nu kämpar för sitt liv och vi får hoppas att den är starkare än somliga av dess missbrukare vill tro.
”I dag fimpas sanningen snabbt i Vita huset. Sanningen kämpar just nu för sitt liv och vi får hoppas att den är starkare än somliga av dess missbrukare vill tro.” JURI VON BONSDORFF HBL:s medarbetare i Washington DC