Said skickar ut läsaren på en förvirrande färd
Eldrid Lunden, Norge, och Sami Said, Sverige, kandiderar för Nordiska rådets litteraturpris som tillkännages den första november under rådets session i Stockholm. En sparsmakad lyriker, en prosaist som slungar ut läsaren på flyktingens färd.
PROSA
Sami Said
Människan är den vackraste staden Natur och kultur 2018
Ibland lägger man ifrån sig en roman man läst utan att egentligen veta vad den handlar om. Inte för att den är dålig, men för att själva handlingen är det minst viktiga i den. En sådan roman är Sami Saids Människan är den vackraste staden. Romanen är den eritreanskfödde författarens tredje, och den ena av Sveriges kandidater för Nordiska rådets litteraturpris.
Den är vild, explosiv och förförande. Vi följer den unga huvudpersonen San Francisco från att han i början av berättelsen slängs ut ur en lägenhet på en resa i både tid och plats. Den för honom bland annat tillbaka till Afrikas horn, som han ursprungligen kommer från.
Att huvudpersonen heter San Francisco är ingen tillfällighet. Den amerikanska staden med det namnet, grundad av spanska missionärer, fick nämligen sitt namn efter Franciskanerordens grundare Franciskus av Assisis, känd för kärlek, enkelhet och fattigdom. Det är just detta som karakteriserar romanens San Francisco, som på många sätt liknar helgonet Franciscus.
Den omvända flykten
San Franciscos resa från det trygga Sverige tillbaka till Afrikas horn är en omvänd variant av den resa som många flyktingar ger sig ut på för att nå det förlovade Norden. De många anhalterna på resan transcenderar både tid och rum. Ofta vet vi inte vilken tid vi befinner oss i, var vi befinner oss eller i vilken skepnad San Francisco visar sig. Det här skapar en omedelbar förvirring, som rycker oss ut ur våra trygga ramar för romanläsning och gör oss osäkra. På det sättet försätter San Franciscos resa oss i rollen av flykting och migrant. Vi – de prydliga, vita, nordiska medelklassläsarna – får ett ögonblick känna i vårt eget skinn vad det innebär att förlora allt och bege sig ut i det okända. Ensamheten, saknaden och drömmen om att höra till en plats.
Kanske är det så att den omvända flykten bättre än något annat beskriver ingenmanslandet och ensamheten som är flyktingars och migranters lott. En värld som hänger samman genom Western Union som – på samma sätt som internet förenar oss vita européer och amerikaner – förbinder flyktingar med deras hemländer och familjer. Den delen av globaliseringen som inte handlar om varor och information, utan om överlevnad tack vare att släktingar i utlandet kan skicka hem pengar till familjen.
Att San Francisco mitt i allt detta framstår som ständigt optimistisk för tankarna till pikaresken som genre. Pikareskromanen uppstod på 1500-talet och är en episodisk roman där huvudpersonen med friskt mod och optimism beger sig ut i en pessimistisk värld. Människan är den vackraste staden för tankarna till Voltaires Candide, eftersom San Francisco precis som denne kastas ut i en hård värld då han blir utslängd ur sin lägenhet och påbörjar sin symboliska resa i en alltför hård och cynisk värld.
Utöver San Francisco ställs vi inför vi ett brokigt persongalleri av reskamrater och människor han möter på sin väg. Men från första början är det tydligt att San Francisco längtar efter sin vän Yei, som han slutligen möter halvvägs in romanen, och vars perspektiv vi sedan får följa:
”Varenda en av oss har gjort saker vi djupt ångrar. Du är inte ensam om det, Yei. Tror du att en ond handling betyder att en person är ond rakt igenom? Att armarna och benen också är ruttna? Att framtiden också måste bli ond?”
Det magiska med Saids roman är att även om man går vilse i historien och aldrig riktigt vet var man befinner sig, kan man inte undgå att dess nyskapande påhittighet drar in en i sitt universum. Och det är glädjande att en sådan roman kunnat bli nominerad för Nordiska rådets litteraturpris.
Att Människan är den vackraste staden också är en bra roman är jag inte så säker på. Fascinerande, ja. Vild, ja. En berättelse med sug, ja. Men den är inte en bok man tar ur hyllan när man vill läsa en god historia. Inte heller en roman man tar till för att njuta av det estetiska och stillastående. Men den vågar något, och den visar ett stort mod. Den ger oss en viktig lektion, och den visar också att litteraturen fortfarande förmår ge oss en inblick i andras värld och visa världen ur den andres perspektiv. Bara detta är skäl nog att läsa den.