Lästips till Monica Ålgars och andra
Bästa Monica Ålgars! I din kolumn i torsdags (HBL 24.10) efterlyste du (din kolumnistpersona) med rätta fler berättelser om föräldraskap – ljusa, som komplement till alla mörka om förlorad sömn och frihet, om kraschade karriärer och äktenskap. ”Snälla, berätta nånting som är fint och bra med att ha barn”, skrev du.
”Trots att vi globalt sett har väldigt goda möjligheter att kombinera föräldraskap och arbete så upplevs det inte på det sättet (...) Vi har brandat och sålt det här systemet väldigt dåligt till den yngre generationen,” sade Anna Rotkirch, forskningsprofessor vid Befolkningsförbundet, för en tid sen i en intervju för Yle. Visst lever vi i en tid av osäkerhet, globalt och lokalt, med allt från klimatkris till osäkra utsikter på en föränderlig arbetsmarknad. ”Men de negativa följderna av föräldraskapet har inte förvärrats. (...) Däremot har de negativa bilderna av föräldraskapet ökat.”
Om vi bortser från de underliggande ekonomiska och politiska problemen, kan vi fråga oss vem som formulerar alla de negativa bilderna. I populärkulturen – tvserier och filmer – ser vi väldigt sällan små barn som annat än antingen stresskapande eller marginella inslag i de vuxna protagonisternas liv. I journalistiken dominerar problemen; förlossningsskadorna, funktionshindren, utmattningen och depressionerna. I litteraturen hittar vi en uppsjö av burdust humoristiska överlevnadshandböcker där kaoset och de jobbigt kroppsliga aspekterna dominerar. Sociala medier fylls av äckelrealistiska, putlustiga eller parodiskt idylliska skildringar av livet med barn.
Det lönar sig att i stället söka svar i den seriösa skönlitteraturen. Det finns författare som på allvar vågar ta sig an temat som den stora existentiella angelägenhet den är. Helmi Kekkonens essäistiska autofiktiva bok om att bli tvåbarnsmor, Olipa kerran äiti, gestaltar fascinerande njutningen och fasan i att vara förälder. En mamma kan vara ömsom lycksalig, ömsom rasande, fylld av kraft eller helt utmattad, uppmärksam på sina barn eller egocentrisk – känslor växlar, vardagen växlar. I grunden finns ändå den starka lusten och beredskapen att uppleva det här, att lära sig det som närheten till barnen lär en om dem, om världen, om en själv. Den här boken påminner till sin stämning om norska Silje Bekeng-Flemmings fina roman Velkommen till dyrehagen – där finns samma allvarliga mod att berätta om den stora processen, de stora känslorna. Utan att skrämmas, och utan att trivialisera.
Men föräldraskap innebär stor kärlek, och kärlek innebär sårbarhet. Den största risken för en vanlig mamma och pappa är att man utsätter sig för möjligheten att något ont ska hända den varelse man organiskt, besatt, fullkomligt är inriktad på att värna om. Det är kärlekens pris, all kärleks pris. Att ha barn är ett kärleksäventyr.
Det här tänker jag på när jag läser Malin Kiveläs nya roman Hjärtat, en till omfånget liten bok men helt lysande i sin motiviska och stilistiska koncentration. En kvinna får en baby som har ett hjärtfel och måste opereras. Under några gnistrande vinterdagar bor mamman med sin baby på sjukhuset i väntan på operationen. Blodtillförseln i den lilla kroppen övervakas av experter med avancerade medicinska metoder och instrument, men det befriar inte mamman från ansvar. En artär i babyns hjärta är felaktig, men ”jag styr blodet rätt”, tänker hon. För det är hon som har fött babyn. Ansvaret att styra blodet rätt är på ett naturligt men orimligt sätt hennes. Det här hårda åtagandet hänger ihop med den unika upplevelsen att fysiskt ha burit och fött ett barn. Biologiskt moderskap är en problematisk sak att upphöja, men samtidigt en väldigt specifik och exklusiv upplevelse. Ibland innebär det just den där typens åtaganden.
Inte ens den goda skönlitteraturen ger alltså någon entydigt betryggande bild av föräldraskap. Men vi är människor, vi är väldigt läraktiga, vi utvecklas i visdom och kunskap, vi klarar av nya saker – vi mognar. Föräldraskap är en väldigt intensiv kunskapsprocess också. De här böckerna handlar kanske just om det.
”Föreställ dig det värsta så blir du inte besviken”, fick en bekant höra av en väninna inför sin förlossning – aggressiv naturalism har alltid fallit sig naturlig för finländare. Barnet föddes och den stolta, trötta och lyckliga mamman sa: ”Jag önskar att någon i stället hade sagt åt mig att jag kommer att hitta krafter i mig själv som jag aldrig anat att jag hade!” De här böckernas mammor och pappor gläds och älskar och finner sin kraft, lär sig använda den och återfinna den när den ibland (inte sällan!) tappas bort.
God litteratur räddar inte världen och den finländska befolkningspyramiden, men den kan kanske bidra pyttelite till att ”branda och sälja” en mera attraktiv idé om föräldraskap till fertila årsklasser intresserade av att erövra nya dimensioner av livet: djupa känslor av lycka och bävan och ilska, positiv utveckling, massor av nya färdigheter och fröjder, viktiga utmaningar. Släng de bekymrade veckotidningarna och de humoristiska böckerna, undvik sociala mediers klagomur, läs hellre goda romaner!