Kalenderblad från en sorgeperiod
POESI
Eldrid Lunden
Det er berre eit spørsmål om tid. Kalenderdikt 2014–2018 Aschehoug 2018
Eldrid Lunden har skrivit tre av de bästa och viktigaste norska diktsamlingarna genom tiderna: Inneringa, Hard, mjuk och Mammy, blue. De utkom 1975–1977. De har en sammanhängande struktur som växer fram under läsningen. De otydliga, svårgripbara mönstren i texten kan uppfattas som förslag till hur språk som uttrycker ett specifikt kvinnligt sätt att finnas i världen kunde se ut. Central i det avseendet är den ständigt upprepade frasen i Mammy, blue: ”Eg er Anna”. Som kan läsas som en omskrivning av Rimbauds, och modernismen, kärnsentens: ”Je est un autre.” Men i femininum, alltså.
Före och efter de här tre böckerna har Lundens produktion varit sparsmakad. En bok på 1960-talet, två böcker per decennium efter dem. Innan det tog slut för 14 år sedan. Det som har fått henne att skriva igen är makens, den svenska litteraturforskaren och poeten Reidar Ekners död för fem år sedan. Comebacken med Det er berre eit spørsmål om tid är tillägnad hans minne, och undertiteln Kalenderdikt 2014–2018 anknyter både till hans dödsår och till titeln på hans sista diktsamling, Kalenderdikt 1974–2006.
För övrigt är nog undertiteln också avsedd att markera att detta är dikter skrivna mera var för sig än vad som annars är vanligt i Lundens författarskap. Att de är som kalenderblad från en sorgeperiod. I början och slutet handlar det ganska entydigt om mannen och hans bortgång. Men en del av dikterna har inget alls att göra med maken och hans död. Också formmässigt finns här en stor variation.
Medan jag läser lägger jag särskilt märke till ett grepp. Man hittar mer än en filosofisk, eller bara livsvis, oneliner. Det börjar tidigt, med två citat av Seneca d. y. (han som inte är retoriker): ”den som / sörjer alltför tung är rädd för att inte sörja nog”. Och ”den som har älskat bara en människa har älskat vederbörande lite.” Lunden skriver också egna sådana visdomsord.
Något som väcker förundran i den här boken är de öppna och gåtfulla kontrasterna mellan utsagor. Inte minst när dylika oneliners är inblandade. På samma sida möts tre skenbart skilda sekvenser. Den första beskriver hur de första avancerade fossilen också är de första rovdjuren. Därefter en stjärna som markerar ny avdelning, före denna formulering:
Kattemor flytter ungane sine til ein tryggare stad / berre få timar etter fødselen. Ho kan telje til to.
Ny stjärna, och så en oneliner: «Det kan ta tid før noe falskt blir innlysande» (uppenbart). Det senare påståendet framstår som en filosofisk tanke av samma typ som Senecas. Och innehåller, liksom de, en paradox som inte låter sig lösas genom att man benar ut en konventionell logik i den. Särskilt om man försöker få den att passa ihop med resten av dikten.
Här en annan text av samma typ:
/Vender tilbake til stiane vi gjekk langs strendene. Kjenner på
det ufattelege. Noen stader er sanden fast Ingen fotefar å sjå * Tabu er område der vi ikkje vil vite om vi skadar noen/
Det här är en mästares arbete. Så är det med dikterna i den här boken: de kan vara personliga, de kan vara berörande. Men på några undantag när är de alla bra, en del särdeles bra. Att fokus ligger på de enskilda dikterna snarare än enhetliga rörelser som förutsätter att man läser alla dikter i ett tag, gör dessutom att boken är lättare att komma in i än de böcker som var höjdpunkterna i Lundens produktion på 1970-talet.