Känslostormande urpremiär
Sauli Zinovjevs stycke är inspirerat av Edvard Munchs kändaste målning, men går steget längre, enligt Martin Malmgren.
KLASSISKT
Tapiola Sinfonietta
Beethoven V. Klaus Mäkelä, dirigent, Emmanuel Ceysson, harpa. Zinovjev, Glière, Beethoven. Esbo kulturcentrum 25.10.
Den som tog sig till Hagalund i fredags kunde bevittna en härligt sammansvetsad Tapiola Sinfonietta, som under Klaus Mäkeläs energiska ledning fortsatte sin Beethovencykel med samtliga symfonier. Först på programmet stod uruppförandet av Sauli Zinovjevs Un Grande Sospiro, tillägnat Mäkelä och skrivet på gemensam beställning av Tapiola Sinfonietta,
Kymi Sinfonietta och Lausannes kammarorkester.
Det är inte undra på att Edvard Munchs Skriet pryder partiturets omslagssida; lyssnaren slungas här utan förvarning in i en djupt expressionistisk klangvärld, där stråkarna för full hals spelar en slags koral i högt register, över en böljande ljudmatta från blåset. Tonsättaren säger sig ha utgått ifrån de mest klimaktiska ögonblicken i Sibelius sjunde symfoni, och nog går det här att uppleva influenser från Sibelius i såväl orkestrering som disposition, samtidigt som inslag av minimalism på ett snillrikt sätt vävts in i ljudbilden.
De intensiva episoderna ger emellanåt rum åt lugnare passager där det känns som att tiden stannat upp, men tids nog marscherar hela orkesterapparaten fram mot en gastkramande höjdpunkt som hade fått håret att resa sig även på Edvard Munch. Det är inte var dag en slagverksstämma inkluderar ett brutalt hamrande städ, men här nyttjades det till maximal effekt, i all sin primitivitet.
Dock går Un Grande Sospiro längre än Munchs målning, då musiken gradvis leder oss ut ur det maniska tillstånd vi befunnit oss i, till en ny plats där – som ett träffsäkert Kafkacitat på partiturets sista sidor säger – andetaget är annorlunda. Zinovjevs enastående känsla för dramaturgi får mig att undra om han borde ge sig i kast med operans värld någon gång i framtiden.
Efter dessa känslostormande tongångar kunde jag knappast tänka mig en mer oskuldsfull och gemytlig kontrast än Reinhold Glières eleganta harpkonsert. Visst är det på många sätt musik från en svunnen tid, och den som skulle missta sig angående vilket århundrade verket är skrivet under har ingenting att skämmas för, eftersom tongångarna knappast var tidstypiska för sent 1930-tal. Harpisten Emmauel Ceysson gav ett utomordentligt framförande, belevat och utstuderat in i minsta detalj. Att höra en transkription av Michail Glinkas Lärkan som extranummer var pricken över i.
Den efter paus hörda tolkningen av Beethovens femte symfoni, på flera sätt den mest ikoniska av de nio, var rik i såväl detaljer som dynamisk spännvidd. Mäkelä undvek att låta första satsens retoriska fermater avbryta musikens flöde, och det var tacksamt att höra denna välbekanta sats så tydligt artikulerad. Mittensatserna klingade ljuvligt, och i finalen var det omöjligt att inte ryckas med i sinfoniettans frejdiga musicerande.