RSO kalibrerade Lindbergs kraftfält
Fredagskvällen innebar en grande finale för Magnus Lindbergfestivalen. Såväl de kollektiva som individuella insatserna låg kvällen igenom på högsta tänkbara nivå, skriver Mats Liljeroos.
klassiskt
RSO-festivalen Magnus Lindberg.
Radions symfoniorkester. Dirigent: Hannu Lintu. Magnus Lindberg, piano, Tuomas Lehto, cello, Giuseppe Gentile, klarinett, Kazutaka Morita, Naoki Yasuda, slagverk, Juhani Liimatainen, elektronik. Kraft & Aura. I Musikhuset 25.10.
Den som råkade sitta i Finlandiahuset den 4 september 1985 glömmer det aldrig. Uruppförandet av Magnus Lindbergs Kraft kreverade som en bomb i det finländska musiklivet, som aldrig mer skulle bli sig likt.
Förvisso hade det skrivits tufft modernistiska verk tidigare i vårt land, även spektakulära sådana, men det unika med Kraft var, frånsett framförandets visuella fräckhet, den excentriskt nyskapande klangvärlden och dess applicering i rummet samt den enorma kraftansamlingen i uttrycket, som träffade den intet ont anande lyssnaren mitt i plytet.
Kraft hör till de för sin tid relativt få avantgardistiska verk som känns angelägna än i dag och det beror delvis förstås på Lindbergs originella vision – han hade bland annat tagit intryck av alternativ rock i Berlin – men även på de rationella metoder han tyglade sina energianhopningar med.
Det kan låta paradoxalt, men faktum är att mycket av Krafts fräschör ligger i att allt det som klingar utpräglat spontant, snudd på improviserat, i själva verket är extremt noggrant kalkylerat. I och med detta hade Lindberg full kontroll över sitt vildvuxna material och därmed även den minutiöst upplagda, tvådelade helhetsdramaturgin.
Subtila texturer
Samtidigt skall vi komma ihåg att en betydande del av den halvtimme Kraft tar i anspråk handlar om nog så lyriskt avfattade, raffinerat subtila texturer och orkestern i orkestern – Toimii Ensemble hette den när det begav sig – sysslar lika mycket med finlir som man vilt slår omkring sig på järnskrot och andra mojänger man hittat på fabriksbakgårdar.
Något tillspetsat kunde man hävda att Kraft är orkestral kammarmusik i sin högsta potens och för dirigenten, själv i farten med bland annat visselpipa i mungipan, gäller det alltså att kalibrera balansen mellan de extroverta och introverta elementen på ett optimalt sätt.
Hannu Lintu njöt uppenbart av att synkronisera de lindbergska kraftfälten i exakt rätta riktningar och proportioner. Då den från orkesterleden ihopskramlade solistensemblen, med maestro själv vid pianot, girigt tog för sig av de mångahanda möjligheter som erbjöds var det bara att njuta av välljudet. Ett välljud, som stundtals uppnådde en intensitetsnivå som fick Esa-Pekka Salonens inspelning med samma orkester att te sig snudd på tam.
Gedigen symfonisk väv
Auras Finlandspremiär knappt tio år senare har kanske inte ett lika legendariskt skimmer kring sig, men det 37 minuter långa, fyrdelade orkesterverket – till allt utom namnet den första symfonin – innebar de facto en ännu mer betydelsefull milstolpe i Lindbergs produktion.
Om Lindberg i Kraft sammanfattar sina erfarenheter dittills öppnar han i Aura porten till nya, ännu outforskade världar – bland dem den sällsamma tonaliteten – som han fortfarande i dag i mångt och mycket vistas i. Romantikern in spe tar här sina första, förbluffande föga stapplande steg och materialets rikedom och lika säkra som innovativa hantering förlänar undertiteln ”In memoriam Witold Lutoslawski” sin definitiva legitimitet .
För dirigenten är Aura sannolikt en större utmaning än Kraft. Här exponerar Lindberg beredvilligt sitt solida musikhistoriska fundament och det genuint symfoniska utvecklingsarbetet tycks falla sig helt naturligt för honom.
Den symfoniska vävens hållbarhet bör sedan tydligt demonstreras av dirigenten, som har åtskilliga texturmässiga plan att hålla reda på. Lintu har dock dirigerat en och annan krävande symfoni förr och då han dessutom känner Lindbergs partitur som sin egen ficka kunde framförandet gott och väl mäta sig med Oliver Knussens magnifika skivinspelning. Den onödigt basdominerade klangbilden kan däremot sannolikt sättas på Musikhusakustikens konto.
Lintu hade därtill en avgörande trumf på hand i och med att RSOmusikerna har en snudd på lika naturligt problemfri relation till Lindberg som till Sibelius och såväl de kollektiva som individuella insatserna låg kvällen igenom på högsta tänkbara nivå. En grande finale, som värmde alla lindbergianers hjärtan och förhoppningsvis även skaffade honom nya fans.