Skämt eller allvar när bröder återförenas?
Dokumentären om åttiotalsduons Bros återförening 2017 har blivit något av ett fenomen. Om den är på skämt eller allvar är inte lätt att veta, men underhållande är den.
dOKuMeNtÄR
Bros: After the screaming stops
Yle Arenan 28.10, Yle teema 2.11 kl. 20.00, repris 8.11 kl. 00.40. regi: Joe Pearlman och David Soutar. Svensk text.
Bros hette en brittisk tvillingduo som nådde pojkbandsberömmelse i slutet av åttiotalet. Sedan var det slut, och få hade väl tänkt på det här bandet längre om det inte vore för långfilmsdokumentären Bros: After the screaming stops från 2018.
I den ska tvillingbröderna Matt och Luke Goss återförenas och ha en stadionspelning i London. Inte heller det är väl någon ögonbrynshöjare, men till saken hör att bröderna haft en dålig relation sedan splittringen i början av nittiotalet. Och där har vi åtminstone en motor i berättelsen i form av en tydlig konflikt.
Jämförs med Spinal Tap
Man kanske tror sig veta vad man får här, men det visar sig vara en smått märklig dokumentär som jämförts med åttiotalsmockumentären Spinal Tap.
Faktum är att man kan fråga sig om dokumentären är riggad, åtminstone till vissa delar – Luke Goss är för övrigt numera skådespelare. Ibland ligger det snubblande nära Ricky Gervais fejkdokumentära humor. Ta till exempel en av de mest komiska scenerna då Matt ser på en bild av scenen och kommenterar att pyrotekniken som regnar ner över den ger en illusion av pyroteknik. När Luke påpekar att det faktiskt är pyroteknik blir Matt märkbart irriterad och hur det skiner fram även om han försöker dölja det är väldigt komiskt.
Eller scenen där Matt – duons ljushuvud tydligen – visar upp sitt hem där det på väggen hänger ett målat porträtt av hans älskade bulldog med ett stop öl i tassen. Eller när han talar om sin låt We’re All Kings som handlar om en gatsopare, en kung i Matts värld eftersom han är så tacksam för att han inte måste sopa gatan själv. I sådana scener måste väl dokumentären driva med tittaren?
Ibland ligger det snubblande nära Ricky Gervais fejkdokumentära humor.
I skuggan av brorsan
Dokumentären blickar tillbaka på de år som bröderna var stora; det var hysteriska flickfans som bevakade deras hem, men av medierna fick de enligt egen utsago bara skit. Samtidigt är det berättelsen om en komplicerad brodersrelation, accentuerad av tvillingskapet. En orsak verkar vara den klassiska: Matt betraktades som den begåvade frontfiguren och sångaren, medan Luke satt i bakgrunden och spelade trummor. När dokumentären spelas in kan bröderna knappt prata med varandra utan att det blir missförstånd och gräl. Det verkar oerhört komplicerat mellan dem, och för en utomstående är det smått obegripligt vad det egentligen grälas om. I bakgrunden finns något ouppklarat och då leder vad som helst till bråk.
Det här kan mycket väl vara konstruerat, samtidigt finns här också scener som vore cyniska om de inte vore äkta, som när de rörda kommer in på systerns och mammans död. Fejk eller autentiskt är det i alla fall en rätt underhållande dokumentär.
Nostalgitrippande Brosfans får inte höra långa snuttar av de forna hitsen, men så är de heller inget direkt odödligt poparv till eftervärlden.