Herrskap och tjänstefolk

Det pågår en livlig debatt om vårdcentralerna – om deras resurser, personalens arbetsbörda och ork. Till syvende och sist handlar det om huruvida vi tillåter att välfärdssamhället faller sönder.

Det är ingen nyhet att många vårdcentraler – inte alla dock! – har problem. Det handlar om långa köer, för korta mottagningstider, att effektivitet räknas i antal besök i stället för vilken hjälp patienterna har fått och om att läkarna flyr.

Efter den unga hälsocentralläkaren Lara Juvonens inlägg på Facebook startade en debatt, särskilt på finskt håll, om varför unga läkare inte söker sig till eller trivs på vårdcentralerna. Helsingin Sanomat (HS 20.10) uppmärksammade Juvonens text i en artikel.

Enligt Juvonen handlar det inte om lönen utan om att man vill kunna göra sitt arbete väl och i enlighet med läkaretiken. Men arbetet hopar sig, man hinner inte behandla en patients alla problem under den korta mottagningstiden, man måste ständigt jobba övertid. Sjukskötare och närvårdare talar om liknande problem.

Mot bakgrunden av hur resurserna har utvecklats inom sjukvården är det inte så konstigt att läget är problematiskt. Till exempel anställdes 3 700 nya sjukhusläkare under åren 2005–2016 – det var en ökning på 20 procent. Under samma tid anställdes enbart 330 nya läkare till vårdcentralerna, en ökning på 9 procent.

Det är kanske en ond cirkel – kommunerna ansvarar för primärvården och kan skära ned där, men rår inte på den specialiserade vården utan ska betala sin andel. Samtidigt skulle alla vinna på att hälsoproblem kan lösas i ett tidigt skede – i primärvården.

Förutom resurser handlar det också om hur arbetet organiseras och leds. Här finns mycket att förbättra.

Under ett decennium har de frivilliga sjukförsäkringarna ökat med 50 procent. Det här visar att tilliten till den offentliga primärvården har sjunkit.

Principen om universella tjänster, eller rättigheter, är central för samhällen som vill kalla sig välfärdsstater. Det universella är att alla – oberoende av inkomster eller social status – har rätt till tjänsterna. Offentlig hälsovård, skola, barnbidrag.

Läkarförbundet har i höst offentliggjort fyra teser om att rädda primärvården och anser att den universella primärvården går att rädda med hjälp av dem. Men det brådskar.

Teserna går ut på att den specialiserade vården och primärvården måste integreras och vårdreformens mål ska vara att rädda den universella vården. Det ska införas en vårdgaranti inom primärvården, så att patienternas förtroende återställs. Det är viktigt med kontinuitet, alltså långvariga patient-läkarrelationer. Arbetets innehåll, arbetsmängden och utvecklingsmöjligheterna på vårdcentralerna ska förbättras.

Enligt Läkarförbundet måste räddningsaktionen för primärvården starta innan vårdreformen förverkligas, som kan ske tidigast under nästa valperiod. Annars kommer det inte att finnas så mycket kvar att rädda.

Om det inte lyckas nu vore det enligt Samuli Saarni, Läkarförbundets ordförande, ärligt att dödförklara den universella hälsovården och acceptera att vi kommer att ha två olika system – ett för herrskap och ett annat för tjänstefolk. Ett system för dem som har ett arbete och bra inkomster och ett annat för arbetslösa, pensionärer och barn.

Regeringen Rinnes planer för vårdreformen är på många sätt i linje med Läkarförbundets teser. Man inför en sju dagars vårdgaranti för primärvården och vårdcentralerna får extra pengar under tre år. Frågan är om det räcker.

Inom sjukvården har den universella principen redan nästan gått förlorad. Det beror delvis på vår unika och i och för sig goda företagshälsovård, som i praktiken sköter primärvården för dem som har ett jobb.

Hittills har ingen av de olika varianter av vårdreformer som har passerat revy – inte heller regeringen Rinnes – tagit i frågan om företagshälsovården. Det kan vara klokt att först få ordning på den offentliga primärvården och lita på att det dubbla systemet då löses upp. Men det är viktigt att inse att det dubbla systemet också bidrar till ojämlikheten i vården.