Hand i hand
är professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet.
Första gången jag hörde om hållbarhetstänk som handlar om att inte skaffa barn blev jag totalt ställd. Jag kunde inte förstå hur man kunde komma på en sådan idé. Alla som stickar vet det här: om man drar ihop två maskor till en, krymper stickningen. Detsamma gäller reproduktion: om två människor skaffar endast ett barn, minskar befolkningen på sikt. Om två människor skaffar två barn, hålls befolkningen i teorin i stort sett på samma nivå, förutsatt att det föds ungefär lika många pojkar som flickor och dödstalet inte förändras.
Men, nu lär barn och unga utsättas för klimatspel (Anna Rotkirchs I dag-kolumn, HBL 19.10) där en insats för klimatet är att inte alls skaffa barn. Så låt oss då följa tankegången till slut – man måste ju anta att rådet är allmängiltigt. Med andra ord: hållbarhetstänk betyder enligt denna logik att ingen i Finland ska skaffa barn längre. Någonsin. Då har vi inga barn efter cirka 18 år, och ingen finländare över huvud taget efter hundra år. De allra sista får man anta släcker lampan och far som båtflyktingar över till Sverige, där de förvaras på någon ö för problemavfall. Ridå.
Den här typen av resonemang hamnar i samma korg som tvångssterilisering, ett barns-politik, abortförbud, förbud mot preventivmedel och tvång att föda barn. Totalitära eller ideologiskt färgade resonemang som är oetiska från begynnelsen eller blir det i sina konsekvenser. Min personliga åsikt är att det är nog nu. Man får inte utsätta barn och unga för misantropisk propaganda. Hållbarhet kan inte handla om att utplåna mänskligheten, utan om att skapa en hållbar relation till naturen och de resurser vi har till vårt förfogande. Hållbarhetsfostran handlar om att stöda våra barn till att utveckla ett empatiskt och respektfullt förhållande till naturen och till andra människor, inte om att betrakta sig själva eller andra som hållbarhetsproblem. Diskussionen om föräldraskap och barn behöver verkligen få nya nyanser överlag, och när det gäller hållbarhet i synnerhet.
Överbefolkningen är däremot ett reellt globalt problem, som paradoxalt nog går hand i hand med hög spädbarns- och mödradödlighet. Men det finns beprövade och etiska metoder som ger goda resultat. Då flickor får tillgång till utbildning föder de färre barn och de barn som föds har större chanser att överleva. Att ge flickor i utsatta förhållanden världen över en chans att gå i skola skapar hållbarhet på många plan, och det finns organisationer som jobbar för den saken. Om någon känner klimatångest är det skäl att stöda sådant arbete.
Slutligen: vi får inte ta ifrån våra barn morgondagens glädje. Det är möjligt och nödvändigt att hålla två samtidiga perspektiv levande. Vi har allvarliga klimatproblem som vi måste ta itu med, och det finns mycket som var och en kan göra. Barn behöver få höra att människan är duktig på att lösa problem likaväl som på att skapa dem. Barn behöver få höra att de bringar glädje och lycka. Kärleken till barn är bestående och omistlig. Underbar och förfärande, hand i hand, och det behöver unga vuxna få höra.
”Man får inte utsätta barn och unga för misantropisk propaganda.”
MIRJAM KALLAND